Introduktion Fakta Utflykter Galleri Kolbäcksådalen

Vid Snöån och Väsman i snötid, 2005

Snöån

Söndagsmorgon 13 mars 2005. Sol över vita vidder. Minus tio grader. Så hade den kommit, dagen som skulle kunna bjuda på skidturer i Källandet. Sedan sista veckan i februari hade det varit jämnkallt. Kallast sedan 1987!

Isarna låg tjocka på Kolbäcksåns sjöiga delar. Snökristallerna tindrade på de snötäckta maderna utmed ån. Ramnäs, Fagersta, Söderbärke, Smedjebacken och så till vänster mot Hagge och Snöån. Vi, jag och sonen Martin, stannade vid Lilla Snöån där Haggen går över i Saxen. Sundet under bron gick öppet med ett gräsandspar ivrigt snurrande i den svaga strömmen. Flera skoterspår gick rakt ner och ut över isen till det öppna vattnet, spår som förbryllande fortsatte i snön på andra sidan strömvaken. Kanske hade skotrarna körts över på nattis eller så hade de hoppats eller planats över vattnet. Buskörning med snöskoter är ingen ovanlighet och kvällen innan hade varit lördagskväll.

Själva slirade vi iväg fram till Stora Snöån som är ett gammalt bruk med utomordentligt vackra trähus. Snöån rann strid och trots sträng kyla hade den inte lagt sig. De vackraste husen och bäcken fotograferades ur olika vinklar.

Riksvägen mot Örebro passerade vi vid Klenshyttan. Direkt efter den passagen kör man igenom en ovanligt vacker vägtunnel under Ludvikabanan. Den är valvbyggd med avsmalnande nederdel, lagom bred för en personbil. Från Björnhyttan stiger vägen brant upp mot Ljungåsen och gör en bit sällskap med Getbrobäcken. De första bymolnsflingorna började falla när vi parkerat vid Ljungåsens spårcentral och spänt på oss skidorna. Stora myrslingan på fem kilometer lockade oss. Lättåkt stod det vid starten. Vi var inte ensamma i spåret. Långsamåkande motionärer som vi, barnfamiljer och inför 2006 års Vasalopp tränande snabbåkare samsades i det välpreparerade spåret. Hela spåret går på 400-metersnivån med god snötillgång. Här uppe var snötäcket dryga fyrtio centimeter och mer snö föll under vår skidtur så att sikten blev allt mer begränsad. Snöandet tunnade ut efter fyra kilometer och vi kunde i söder skönja det mäktiga Fjällberget. Över bergets topp går gränsen mellan Dalarna och Västmanland och med sina 469 meter blir Fjällberget Västmanlands högsta.

Martin tog fram gravad lax ur sin ryggsäck. Laxen blev förrätt till huvudmenyns leverpastejsmörgås. Till detta serverades chokladdryck och solen bröt fram och sken över Saabskuffens restaurang på Ljungåsens parkeringsplats. Den konkurrerande serveringen skulle just stänga och ut på farstubron kom husmor för att skaka bort dagens brödsmulor från mattorna innan hon tog in skylten och låste dörren till sin restaurang. Vägen som var smal när vi for upp från Björnhyttan var lika smal nu vid nerfärden och vi kunde räkna in många avåkningsspår. Inte ens ”4-wheeldrive” hade hjälpt den dam som i sin, i snön djupt nerkörda, stadsjeep väntade på bärgare.

Utmed Väsmans väststrand fortsatte vi upp till Sunnansjö genom byar där skotrar stod parkerade på var och varannan gård. Gränsen för mer eller mindre allmänt snöskoterinnehav går synbarligen i de här trakterna – norr och väster om Väsman. Turens sista etappmål Brunnsviks folkhögskola skulle vi nå efter att ha rundat Väsmans nordspets och kört igenom en intensiv snöby där vägen går upp över Kölaberget. Den mycket vänliga receptionisten på folkhögskolan kunde visa oss vägen till Storgården där författaren Karl-Erik Forsslund bott. Innan vi tagit oss ner till stranden där gården ligger, hann vi ta en promenad bland skolans hus och konstverk. Bakom den stora timrade ladan på Storgården stod ett par hästar. En av dem hade en sällsynt vacker man. Gården är i privat ägo så vi nöjde oss med en ytlig besiktning.

Medan skymningen sakta började falla fotograferade vi utsikten över Väsmans isiga vidder och vidare upp mot finnbygdens berg. Vi kunde se och känna något av det Dan Andersson beskrivit så här:

”När sjöarna ligga här frusna och döda
och yrvädren dansar i moar och slog
vi dricka och drömma om bäckar som flöda
och minna oss Terrvalaks solnedgång röda
och gårdar som lysa bland åbrodd och lilja
och skuggor som dansa i skog.”

 Ur Julvisa i Finnmarken.

Uppdaterad 2012-01-26