Introduktion Fakta Utflykter Galleri Kolbäcksådalen

Genom östra källområdet, Söderbärke - Norberg, 2004

Den regniga julimånaden 2004 förlängde blomningen i Källandet så att Ingvor och jag kunde göra ännu en blomstertur med en myckenhet av blomfotografering, närmare bestämt den 22 juli. Vi valde denna gång att färdas genom det östra källandet med ett första stopp i Ängelsberg vid det vackra åflödet från sjön Snyten till Åmänningen. På kartorna saknar ån just här namn, men kanske vi kan kalla den för Norbergsån eftersom den heter så längre uppströms. Mulltimmerhyttan som nu är klassad som världsarv ligger här intill ån. Ett par sälhuvuden tittade upp ur ån just där vi skulle fotografera vattenvirvlarna. Sälarna, som visade sig vara skulpturer, som ingick i en konstutställning, som hade arrangerats i parken utmed åns östra strand.

Mellan kulturbyn med det speciella namnet Ombenning och Västanfors, inte långt ifrån Skeppsmora, lyste vägrenen djupblå av den sällsynta skogsklockan. Vi stannade naturligtvis och Ingvor fotograferade ivrigt det botaniska högviltet. Nu var nästa etappmål Söderbärke.

Från Fagersta går en väg norr om sjön Södra Barken till Söderbärke. Den valde vi i stället för den södra riksväg sextiosex. Vägen, som går genom en levande bygd med byar, bjuder på vackra naturscenerier med utsikter över den långsmala sjön som mer är som ett sel i Kolbäcksån. Kyrkan i Söderbärke kan knappast ha ett vackrare läge än det på udden i Norra Barken där sjön skär igenom ett smalt näs och övergår i Södra Barken. Kyrkan är bred och kyrkorummet känns extra stort med sina höga fönster som släpper in mycket ljus. Ljuset gör att det guld- och blåfärgade altarpartiet och predikstolen i samma färger skänker skönhet och harmoni. Vi satte oss ner i en kyrkbänk i rogivande andakt.

Liksom kyrkan i Grangärde ligger också den här kyrkan utmed pilgrimsleden från Mälardalen till Nidarosdomen. Vi stannade på bron över det smala sundet mellan sjöarna för att fotografera kyrkan innan vi lämnade Kolbäcksådalen för vidare färd in i skogsbygderna rakt norr ut. Dagens matsäck åt vi vid bygdegården vid Larsbo bruk Vår närvaro störde nog de nyflygga fem svalungarna som litet oroligt satt uppradade på ställningen till gårdens vällingklocka. Larsbo bruk ligger vid en fors i Larsboån som uppströms forsen är uppdämd till en liten damm. Bruket är nu en slumrande idyll men med en stor ladugård med omfattande kreatursdrift.

Ett av färdmålen på dagens tur var byn Resmoren där ett av källfödena börjar och som efter ett lopp söderut så småningom tillsammans med vatten från andra tillrinnande flöden rinner ut i Södra Barken vid Vad. Resmoren ligger inte så långt ifrån vägen mellan Larsbo och Fragg men nås bara på en mycket gropig skogsväg. Vi fann det av allehanda örter överväxta källflödet strax intill den nyligen restaurerade bergsmansgården, som är den bortersta i byn. Gården har rikligt med museala föremål som blivit kvar sedan generationer och som av nuvarande ägarna vårdas föredömligt. Vi visades runt i gårdens många byggnader av värdparet, som varit hallstahammarsbor. Bäst minns jag den vackra släden med korg som tillsammans med hästvagnar förvarades i ett magasin. En skotare för modernt skogsbruk fanns i ett lider, vittnande om ägarens intresse av att själv sköta sin skog. Bortom byn skymtade vi den 270 meter höga Resmora klack nära Västmanlandsgränsen.

Vi körde nu mot Fragg och vid Dullbo by hade höet hässjats på en stånghässja. Denna hässja förevigade vi med kamerans hjälp, med vissheten om att hässjetypen är ett försvinnande kulturföremål. Vägen mellan Fragg och Norberg har rikblommande vägrenar och genom ett specialavtal mellan Vägverket och naturvårdarna i Fragg ska vägrenarna inte slås förrän örterna kan släppa sina frön. Säkert något att ta lärdom av även på andra håll. De här vägrenarna är fuktiga och mossar tangerar här och var vägen. När vi åkte här blommade Jungfru Marie nycklar i påfallande stora bestånd och vi fotograferade slåtterblomma och gökblomster, arter som man numera sällan ser i Kolbäcksåns sydligare nejder. Men här utmed vägen fanns det gott om dem. I sakta mak rullade vi fram till Torshammar och körde över Botån som rinner ner till sjön Noren vars is i februari är startplats för den årligen återkommande skidklassikern Engelbrektsloppet.

Norbergsån mitt i Norberg

I Norberg sökte vi oss till det riksbekanta och anrika Elsa Anderssons konditori för kvällskaffe och tangobakelse bakad efter ett recept från 1916. Är man i Norberg bör man också besöka Klackberg, på vintern för att åka skidor och som nu på sommaren för att studera floran. Vid de gamla gruvhålen och kalkbrotten gick vi runt på stigarna ovanför klackens brant i skön aftonsol. Nu fann vi inga av de kalkkrävande växtrariteter som ska finnas där men vi såg rödsyssla, bergmynta, färgkulla och stinksyssla – ingen av dem att förakta. Andaktsfullt kunde vi beskåda skönheten i det vattenfyllda dagbrottet Blå grottan. Den blå himlens spegelbild förskönades av det omgivande bergets malmsvarta lodräta väggar och en spricka i bergväggen släppte fram en källas vatten som ekande föll ner i bortre kanten av vattenspegeln. Man stämdes till eftertanke vid insikten av att detta konstverk kommit till i förening mellan natur och människors slit med malmbrytning. I minst ett århundrade hade här män, kvinnor och barn slitit i ett arbete som krävt stora umbäranden men som bidragit till det välstånd som senare generationer fått uppleva. Jag tror inte att någon i gruvbrytargenerationen såg skönhet i Blå grottan, men kanske gladdes de av utsikten från berget bort mot kyrkan när de fick ta rast.

Väl hemma vid fritidshuset hörde vi tranors rop bortom östra åstranden och i ån, vars vatten syntes rosafärgat i den nedgående solens sken, tog bävrarna stilla simturer.

Uppdaterad 2009-10-28