Introduktion Fakta Utflykter Galleri Kolbäcksådalen

Grangärdetrakten

Utsikt från Hästbergs klack

Grangärdebygden, som är den mest källtäta i Källandet, blev målet för en tur i kulminerande blomstertid den femtonde juli. Min blomfotograferande hustru Ingvor var min medresenär.

I Ludvika for vi över den torrlagda forsen i Kolbäcksån strax nedanför den vackra herrgården. Som alltid när vi passerat här kände vi sorg i våra hjärtan när vi såg denna utarmning av natur. Här borde en ny vattendom i samband med den projekterade nya kraftstationen kunna ge forsen åtminstone en minimitappning på ett par kubikmeter per sekund för att återskapa något av den ursprungliga forsmiljön.

Efter att ha passerat Väsman, som är Kolbäcksåns största vattenmagasinerande sjö, var vi snart framme i Grangärde kyrkby. Vi hade då njutit av den mäktigt anslående utsikten från Brunnsvik över Väsman med ön Sollen och vidare bort mot de blånande finnmarksbergen i väster. På grund av en tilltagande igenväxning begränsas tyvärr utsikten allt mer över sjön här och var. Vid Bysjön, som egentligen är avsnörd från den i sin tur från Väsman avsnörda sjön Björken, stannade vi för att fotografera det typiskt syddalska kulturlandskapet bort mot byarna Norra och Södra Västansjö på andra sidan sjön. De vita glasbjörkstammarna kontrasterade vackert mot sjöns blå vatten. Var i Sverige är björkstammarna vitare än i Dalarna? På det smala näset mellan Bysjön och Björken ligger Grangärde mäktiga kyrka vitkalkad och omgiven av kulturbyggnader, var och en skyltad med informationstexter om husens historia. Här gick en av pilgrimslederna till Nidarosdomen även kallad Romboleden.

Hästbergs klack strax nordväst om kyrkbyn hägrade med sin 419 meter höga topp. En skön vandring började från byn Grangärde Hästberg. Efter stigen var blomningen påfallande rik. Jungfru Marie nycklars orkidéstänglar vajade i svag bris längs stigen, ormroten var mångtalig, brudborstarna växte höga, olvonbladen smekte våra bara armar och plötsligt stod vi där framför de sällsynta röda brudsporrarna. En av regnvatten genomsilad fuktäng gav näring till dessa ståtliga orkidéer med sina långa blomställningar. Det silade vattnet drogs vid ängsslutet samman till en av Källandets alla små bäckar omgärdad av gullris och höga gräs.

Utsikten från klacken är mot norr det långsträckta bergsmassivet Tansväggarna med Predikstolens och Brynbergets stup, i nordväst lyser fäbodarnas lindor fortfarande som ljusa ögon i den annars mörka barrskogen, i väster anar vi Grangärde finnmark, i öster ser vi TV-masten nära toppen av det 500 meter höga Spånsberget i Gyllbergens naturreservat och i söder breder de ljusare lövskogarna ut sig längs Väsman ner mot Ludvika. På toppen fann vi efter litet letande de märkliga dalrunor som från 1600-talet och ända in på 1900-talet ristats i hällarna av fäbodfolk. En stor del av klacken är numera naturreservat.

Vår färd gick vidare norrut genom Nyhammar. Färdas man den här vägen mot Björbo kan man inte låta bli att ta rast vid Malingensjöarna. Flera inbjudande rastplatser finns här utmed den knappt kilometerlånga vägsträcka som följer den slingrande åsen genom sjöarna. Storlommen bjuder ofta på vildmarksminnande rop som från en tid långt före vår. Vill man finna en rogivande paus i resandet från Mälardalen till Västerdalarna, utan att köra långt avsides från länsvägen, kan man inte finna njutbarare rastplats än här. Åsen är något av en motsvarighet till den mera kända och större Punkaharju i sydöstra Finland. Den här dagen stämde det för oss att äta lunch just här vid dessa Kolbäcksåns källsjöar.

Jag mindes, medan vi åt vår matsäck, den soliga marsdag år 2001 då jag var med naturskyddsföreningen i Hallstahammar och spårade varg här. Radiopejlen hade indikerat att ett vargpar samtidigt med oss hade kommit fram till Malingarna och att de hade lagt sig att vila bara 400 meter ifrån oss. Vi hade inte velat störa dem genom att följa efter i deras spår. Däremot hade vi bakspårat vargarna upp mot landsvägen, som de och även vi strax innan hade korsat. Bara känslan av att veta hur nära vi hade kommit vargarna hade varit tillräcklig som den dagens höjdpunkt av upplevelse.

Vid Salå före detta station, på den sedan länge nedlagda järnvägen mellan Ludvika och Björbo, går en väg upp till Källandets nordligaste område. Det som minner om järnvägen är endast spårbanken som blivit skogsbilväg. Vi for härifrån upp till Risåsarnas högt belägna fäbodar vid Höglindan. Där uppe fanns det ett levande fäbodväsen ända in på 1970-talet. Nu har fäbodstugorna blivit fritidshus som i många fall pietetsfullt rustats och underhållits för att undgå förfall. Vi strövade genom hela vallen och lät oss hänföras av den vackra utsikten ner mot dalen i söder och bort mot Grangärde. Vid sista fäboden, som såg ut att vara en av de äldsta och där husen fått åldras grå bortsett från sydväggarna, som fått den bruna färg som bara solen kan ge, träffade vi ägarfamiljen som bjöd in oss på en titt i huset. På den öppna spishällen i köket sprakade björkvedselden och vi bjöds att slå oss ner vid köksbordet för att få höra gårdens historia berättas av ägaren själv. Vi fick höra om varg och björn, om generationers slit, vedermödor och umbäranden men också om ungdomars glädjeämnen i livet på vallen. Berättelserna kryddades med en och annan skröna som vi bara måste tro på. Gården kallas Spögubbsgården efter spögubben som bott där. Spögubben var han som väckte sovande kyrkbesökare under gudstjänsterna i kyrkan genom att putta på dem med ett spö. Och visst går han igen, spögubben, fast han lämnar inga spår efter sig, inte ens i snön. Ute på fäbodens ängslinda fick vi se den sällsynta ängsgentianan. Tack vare EU-bidrag till lindans skötsel finns förhoppningen om att man ska kunna bevara den vackra ängsfloran, som förutom gentianan omfattar flera av de arter som var vanliga kring fäbodarna fram till 1980-talet och som annars hotas att gå förlorad.

Från Risåsarna är det bara cirka tre kilometer till Källandets nordligaste flöde. Källflödet, som kommer från Tackåsmyran, är vid vägkanten markerat med en träskylt vars inristade text berättar att detta är Kolbäcksåns nordligaste källflöde. Skylten, som har satts upp av Stora Enso, har kommit att ersätta den skylt som fältbiologiska klubben Vulpes från Lindboskolan i Hallstahammar satte upp här redan 1970 men som med åren murknade och föll sönder.

Litet av andakt infinner sig när man står här uppe och hör den lilla bäcken kvillra fram i en tämligen öde mark cirka 17 mil från eklundarna vid Strömsholm, som vattnet i form av Kolbäcksån så småningom ska strömma genom strax innan det förenas med Mälarens vatten. Från Tackåsmyran samlas vattnet också upp av en bäck som rinner åt andra hållet, mot norr, ner mot Västerdalälven och Dala-Floda. Vi hade inte glömt att det var mossnycklarna bortom Skattlösberg vi nu skulle fotografera och närmaste väg dit var genom de milsvida skogarna ner till och utmed den långsmala sjön Gänsen och vidare från Baggviken på skogsbilväg till Pajsoån eller Pajso älv som skalden Dan Andersson valde att benämna vattendraget. Genom hans diktning har Pajso blivit Källandets mest kända källflöde.                                   

I dikten Hemlängtan uttrycker Dan Andersson sin längtan ”till dalen vid Pajso, till det gräsiga kärret vid So” och i dikten Pajso ger han älven en själ när han skriver: ”Du hastat från bergen och letat dig vägar i ödesmarksnätter och solvarma dagar. Du vilat i timmar vid slumrande tjärnar, och badat i solljus i vårgröna hagar.” Även om jag själv upplever känslan av naturstämning vid Pajso får jag känslan förstärkt genom Dan Anderssons diktning.

Källandets norra del hade vi lämnat och nu var vi inne i det västra. Det var i myrkanten nära Skattlösbergs Stormosse, som jag vid turen med Martin hade fotograferat den orkidé som jag misstänkte kunde vara mossnyckel. Efter noggranna studier i Mossbergs och Stenbergs flora stod det tämligen klart att det var mossnycklar vi funnit. Nu hade vi bättre kamerautrustning med oss och Ingvor kunde ta närbilder av den sällsynta orkidén.

I skenet från den lågt stående solen gjorde vi en liten avstickare till Skattlösberg. Tiden medgav inte att vi gick ända ner till Dan Anderssons Luossastugan som ligger cirka 500 meter ner på östsluttningen av det mjukt rundade berget. Vi strövade i ställt runt en kort stund i naturreservatets slåtterängar där min favoritblomma rödbläran blommade som bäst.

Via Sunnansjö och Ludvika gick hemfärden ner genom Kolbäcksådalen och vi var strax efter solnedgången framme i Surahammar och vårt fritidshus invid Kolbäcksån, som här kanske mer med rätta än Pajsoån skulle kunna kallas älv.

Uppdaterad 2009-10-30