Introduktion Fakta Utflykter Galleri Kolbäcksådalen

Svårnåbara berg i nordväst, 2009

Längst upp i nordvästra Källandet finns en ”bergtrippel” som lockar till besök genom sina skarpa profiler i landskapet. Det är Stor-Flen, Liss-Flen och Birtjärnsberget (kartans Byrrtjärnsberget). Bergen som är cirka 350 m höga har avrinning till Kolbäcksån och Västerdalälven. Lördagen den 16 maj 2009 då morgonsolen flödade och temperaturen syntes kunna nå upp till femton grader bestämde vi oss, jag och sonen Martin, för att åka upp till de tre bergen för eventuell bestigning av ett eller alla tre.

Bergen har hamnat i ett läge som gör att det är rätt krångligt att ta sig dit. Kommer man som vi söder ifrån är lämpligaste väg via Sunnansjö, Norhyttan, Gänsen och Lövsjön. Vårt råd: Kör efter en färsk karta eller GPS-navigator.

Hänsynslöst

Första rast tog vi vid Loforsen mellan Sunnansjö och Norhyttan. Här fanns en gång i tiden Pajsoåns (Buråns) mäktigaste forssträcka. När vi kom fram var det så tyst som det varit där sedan 1990 då den nya kraftstationen, utan sidotappning byggdes i ett av Källandets vackraste forsområden. Nu ligger här en stor anskrämlig stendamm som håller uppe vattnet i sjön strax nedanför Norhyttan och som ger en fallhöjd på 44,5 meter ner till turbinen i bergrummet ett par hundra meter nedströms dammen. En gulsparv gjorde sitt bästa för att göra oss lättare till sinnes genom att posera framför våra kameror där den satt på dammräcket.

När vi passerat Lövsjön var björklöven mycket mindre än de nere i Mälardalen medan häggblomningen nästan kommit lika långt här som där. För att ta oss upp mot Stor-Flen och Liss-Flen valde vi att via Lindesnäs köra någon mil utanför Källandet upp till Bysjöns östra strand för att åter hamna bland Kolbäcksåns källflöden mellan de två bergen. För ett par dagar sedan hade en varg från Lövsjöreviret visat sig här i trakten. Sista kilometern blev inte snabbkörd på grund av alla björkar som stod snöböjda över vägen. Flera knäckta ungtallar låg som bommar på vägen. Martin fick gå före och ”röja” fri väg och vi blev de första som tog oss hit upp med bil efter den snörika vintern.

Strax innan vändplanen på 300 meters höjd finns en nästan intakt timrad skogshuggarkoja från tidigt 1900-tal med en jättelik steneldstad. För att bevara kojan har ett plåttak lagts på. På kojans stora sovplats låg en dagstidning från 1994 då kanske kojan senast var i bruk. Kojan var sammanbyggd med en byggnadsdel som troligen fungerat som stall.

Kolbullspanna

Vår vandring började i snårig terräng där björkarna just passerat musöronstadiet. Det luktade myr där vi trampade igenom det blöta vitmosstäcket. Redan efter en halvtimmes traskande förstod vi det vi redan vid kartstudien anat att Stor-Flen inte var bestigbart annat än med god klättervana. Med den dryga femtio meter höga bergbranten framför ögonen satte vi oss ner och begrundade vår litenhet. Solen gassade och tystnad rådde. Fjolårsgräset låg nedtryckt och årsgräset hade just börja spira. Vi var långt borta och vi visste att björn kunde känna vår vittring.

Liss-Flen var lätt angripbart. Vi nådde snabbt bergets högsta punkt efter vandring genom blommande blåbärsris i gles barrskog och fann en plats där granarna begränsade utsikten mot det ointagbara Stor-Flen. Bysjön syntes glittrande i väster. Vi vilade våra ben sittande på en välkomnande sten där solen värmde oss. Tjäderspillning låg vid våra fötter.

För att nå fram till Birtjärnsberget med bil från Liss-Flen tvingas man göra en kringgående rörelse runt Flenbrändorna. En gång i tiden fanns det planer på att förlänga Strömsholms kanal upp till Västerdalälven mellan Björbo och Nås strax norr om Birtjärnsberget. Trakten där är starkt myrlänt och vi gjorde en avstickare ut mot Lissrumsmyran där kanalen skulle ha grävts. Ödemarksstämningen, förstärkt av ropen från ett tranpar, var påtaglig där vi stod och blickade ut över myren som ändar i norr i den meandrande älvens strand. Martin plockade några stenmurklor.

Att bestiga Birtjärnsberget från norr är inte lätt. Eftersom berget är naturreservat finns en informationstavla vid vägkorset mot myren. Någon stig finns inte angiven från något håll. Vi skulle försöka nå toppen från söder så som jag gjort för trettiofem år sedan.

Nya avverkningsytor hade kommit till medan de stora kalhyggena från sjuttiotalet hade hunnit återbeskogas. Marken täcktes av torra renlavsfält och naturen andades virkesproduktionsfält. Enstaka kvarlämnade granar stod spöklika med hängande torrgrenar och bottenskiktet verkade sterilt. Avbitna toppskott på ungtallarna och mängder av spillningskulor visade att här trivdes i alla fall älgarna. Bäcken från Gräslidtjärnen förde så litet vatten att Byrrtjärnsbergstjärnen strax nedströms verkade uttorkningshotad.

Birtjärnsberget hade kvar sin gammelskog tack vare fredandet som naturreservat och Natura 2000-område. Reservatet är, om än ack så litet, en oas i produktionslandskapet med sällsynta insekter, brandmärkta tallstammar och en viktig del i den västliga taigan. Även här försvårades vår framkomst av alla snöknäckta ungtallstammar och snöböjda lövträd nedanför den tätare reservatsskogen och vi tvingades ge upp försöken att nå topplatån.

Martin röjer väg

Jag försökte trösta mig, när jag blickade ut över de grå ris- och renlavsfälten, med att skog växer upp igen och att om cirka femtio år kan nya besökare finna glädje i att besöka Källandets nordvästra delar. Men det verkar som om varje generation måste passa det rätta ögonblicket för naturupplevelsebesök och därför finns det anledning att önska att mer än små oaser på toppen av svåravverkningsbara bergsplatåer lämnas kvar som ursprungsnatur dit man med behållning kan återvända flera gånger i sin livstid.

För djurlivet i allmänhet, alltså inte bara för älg, är det värdefullt om stora sammanhängande naturskogsstråk lämnas utanför produktionslandskapet. Man får inte betrakta alla avsides belägna storskogsmarker som intressanta enbart för virkesproduktion utan hänsynstagande till biologisk mångfald. Med ökad fritid kommer troligen allt fler människor att vilja söka sig ut till vildmarkskogens rogivande enslighet eller för att delta i upplevelseturism.

När jag på 1970-talet var uppe vid Stor-Flen fanns bara trista hyggen eller ungskog bortsett från den svårnåbara topplatåskogen. Rättvist må nämnas att nu finns nedanför branten tät och hög frodig granskog. Tänk om skogsägaren kunde låta den få stå kvar och växa till dess ålderdom fäller den och att naturskog skapas i succession. Kanske kan Stora Enso göra som Sveaskog, inrätta ekoparker. Men det här är nog ändå platsen för att bilda ett nytt naturreservat, ”Bergtrippelns reservat”, bestående av Stor-Flen, Liss-Flen och Birtjärnsberget med mellanliggande och angränsande skogs- och myrmark där också Ilntjärnen och sjön Ilnen borde ingå. Detta skulle vara en väl värd satsning för framtiden. Kanske kan det bli ett stort Natura 2000-område i denna intressanta del av den västliga taigan. Ett visst mått av virkesuttag bör tillåtas för till exempel utsiktsröjningar, bibehållande av en del skogsbilvägar och anläggande av stigar. Också människan ska ha en plats i detta framtidsreservat. Ett är klart och det är att Källandets nordvästdel, så som den ser ut idag, inte lockar många till besök. Visst borde en sådan här framtidssatsning vara värd att pröva. Trösterikt hördes i kvällningen en östergök.

Ilnens utflöde

Vi for ner förbi Ilntjärnen och Ilnen vid vars sydspets vi stannade för att fotografera de vackra spegelbilderna av trädstammar och trädkronor i kvällsblänkande vatten. Vi hade funnit en oas i produktionslandskapet! Fjolårsvassens rör stod som gula streck i tjärnkanten och gröna fräkenstänglar hade just brutit vattenytan. Vid Orsens (Olsens) strand var utsikten magnifik med Flenberget långt bort i fonden. En fiskmås vakade över sitt bo på en sten i sjön.

Hemfärden hade påbörjats och i vackraste eftersolsskymning med rosa himmel stannade vi vid Stensbo, där vattnet flyter mycket stilla mellan Björken och Väsman, för att ta för oss av de skönaste vyer Källandet kan bjuda.

Uppdaterad 2009-10-30