Introduktion Fakta Utflykter Galleri Kolbäcksådalen

Fäbodutflykt med SPA i juni, 2007

Dag 1

Skallbodarna 

Nu finns det inte så många fler fäbodar kvar att ”upptäcka” i Källandet sa jag till Ingvor. Det var en dag mitt i juni 2007 och försommaren var som allra intensivast. ”Alla” blommor hade slagit ut samtidigt. Med kartans hjälp hade vi lagt upp en resrutt med vad vi trodde kunde vara besöksvärt sett med våra ögon och ett par dagar senare var vi på väg upp genom Kolbäcksådalen. Dagens mål var Brädberget (Bredberget) strax öster om Grangärde kyrkby. Där hade vi bokat en stuga för två övernattningar.

Om Brädberget visste vi föga. Att platsen som tidigare varit fäbod var en livs levande och charmig liten by med fast befolkning blev en positiv överraskning. Strax intill vår stuga gick hästar på bete och gårdsägaren, Egon Jonsson, var i full färd med att, som hobbyarbete, timra ett hus. Han hade tidigare varit rektor för Brunnsviks folkhögskola och kände väl till bygden och gav oss snabbt information om de numera nedlagda fäbodar som låg ett stenkast nedom Brädberget. Hans hustru kom ut på gårdstunet och berättade om Nybo-Kalle som vid förra sekelskiftet varit en av de berömda kloka gubbar, som vid den tiden fått patienter från när och fjärran och kunnat ge dem bot mot allehanda krämpor. Han hade bott i en stuga i Aspslätten strax norr om Brädberget.

Nu hade vi för dagen siktet inställt på litet längre bort liggande mål och efter att ha installerat oss i den trivsamma stugan for vi efter lunch norrut mot Malingarna. Strax bortom Salå gård svängde vi av mot Fagerbergets fäbodar och korsade Nolbergsån som förde blott sinande vatten från Kolbäcksåns nordligaste källmyrar. Fagerberget har jag kort skrivit om tidigare (Höstglöd 2005). Vi parkerade bilen vid änden av fäbodgatan och startade vandringen mot Svedjebodarna. Överallt blommade ståtliga djupröda rödbläror.

Svedjebodarnas stora byggnader var väl bevarade och förhoppningsvis får de så förbli som det rika kulturarv de är. På stockarna i ett av husen kunde vi  se fäbodristningar där några tecken nästan liknade dalrunor. Nu hade vi knappa två kilometer att gå på den stig som för fram till Skallbodarna. Linnéan hade gått i blom och blåbärsriset lyste ljusgrönt där solljuset silade fram mellan tallstammarna. Snart var vi ute på ett hygge och vadet över Krusbäcken blev lättgånget beroende på den långa torrperiod som varat sedan i maj. Bäcken för vatten från höjderna vid Risåsarna ner till sjön Skallen varifrån vattnet genom Skallbäcken leds ner till Lilla Malingen. Mängder av tätört stod blommande på vår stig. Vi missade bästa stigen in till Skallbodarna förledda av den lättgångna skogsbilväg som vi kommit in på. Vi lämnade vägen och trasslade oss igenom snår av grenrester efter gallring och lyckades så småningom nå fram till vallen från norr. Lönen för mödan blev att vi stod vid den mest genuina och välbevarade fäbodvallen i Källandet bestående av ett femtontal byggnader. Hit går ingen bilväg vilket ytterligare understryker känslan av att vara på en vall i forn tid.

Det blir lättare att förstå umbäranden som Gagnefkullorna genom sitt vandringsslit i väglöst land fick utstå när de med kreatur och nödvändig utrustning ”buffrade” de tre-fyra milen hit upp från Gagnefbyarna.

Skallbodarnas hus ligger mycket tätt utmed fäbodgatan. Utsikten från vallen ner mot sjön Skallen är vacker och vi tog en fikapaus invid den solbrända väggen till den bortersta stugan för att njuta av vyn. På lindan framför oss blommade rödfibblor och på väggen till ett intilliggande hus klängde vita rosor. Det var tyst, det var vindstilla och sommarfolket hade inte hunnit hit än.

Nu hittade vi den lättgångna rätta stigen och efter en halvtimmes rask vandring var vi tillbaka vid Fagerberget och vår bil. Länsväg 247 korsade vi för att i sydvästlig riktning några kilometer senare svänga vänster och ta oss upp till byn Flen. Vi visste från tidigare besök här att man i rätt tid kan bjudas på vackra blomsterängar, en lockelse som tog oss upp för den kraftigt stigande vägen till den högt (dryga 400 m ö h) belägna byn vid allmän vägs ände. Ingvor fotograferade ivrigt rödblära och midsommarblomster. Vi lät oss imponeras av den två meter höga blommande olvonbusken strax intill Pellesbackens vackra loftbod som jag tidigare omnämnt i min reseskildring Utflyktsmål i vårtid. Dag 1. Bodlängan är väl bevarad och underhålls synbarligen väl. Besöket blev kort eftersom vi bestämt att samma dag hinna besöka byn Håvberget ytterligare ett stycke västerut. Utsikten när man rullar ner på vägen från Flen är anslående med de blånande bergen bortåt Nås i fonden. Vid backens slut når man landsvägen mellan Salå och Lövsjön. Vi svängde vänster i riktning mot byn Lövsjön på den tre och en halv kilometer spikraka vägsträckan. De många telefontrådarna i blanktråd reflekterade solens ljus i djupperspektiv utmed rakan. Så här såg telefonledningar ut i min barndom innan de matades in i kablar. Kanske borde de k-märkas. Vägen från Salå till Lövsjön skär genom ett av Källandets tätaste källfödesområden och på en sträcka på dryga milen passerade vi tjugotalet källflöden till Kolbäcksån. Lövsjön var en gång ett livaktigt bruk fram till 1895. Nu finns där blott ett tjugotal hus vackert belägna vid sjön med samma namn om man inte använder sjöns gamla namn Luxen. Fram till Håvån, där avtaget till Håvberget finns, löper landsvägen utmed Lövsjön (Lilla Lövsjön). Orsaken till att vi ville besöka Håvberget var att där verkade under en längre tid den kände naturfilmaren Jan Lindblad (1932-1987). Här gjorde han den omtalade filmen Ett vildmarksrike (1964). Det var på gården Hagfallet strax söder om byn som Jan tillsammans med sin sambo födde upp tigrarna Lillan och Rani. Avsikten med projektet var att rädda indiska tigrar från utrotning och Lillan och Rani skulle ha återanpassats i Indien. Så blev det nu inte utan tigrarna hamnade i Borås djurpark.

Vi träffade en av byborna och frågade om vägen fram till Hagfallet. Han avrådde oss från att köra dit då tjällossningen gjort vägen ofarbar. Att gå dit i kvällningen var otänkbart då vi utsattes för sommarens intensivaste knottattack som till och med fick byborna att hålla sig inne i stugorna. Med sveda i ögonvrårna retirerade vi till Lövsjön varifrån vi körde mot och sedan utmed den sex kilometer långa och blott halvkilometern breda sjön Gänsen. Strax innan sjön kör man över Gräsån som är ett av Kolbäcksåns större källflöden. Ån för vatten ända uppifrån myren Grimsflotten i Nås. Här stannade vi för att från den nya bron fotografera den intilliggande gamla vackra stenbron vars stenvalv speglade sig i vattnet. Söder om Gänsen byter vattendraget namn till Gänsån och vattnet rinner sen samman med Burån (Pajso) nedanför Brunnklacken för att genom den av kraftverksbygge svårt sargade Loforsen rinna ut i Botensjöarna och då återstår bara ett fall på tre meter ner och ut i Väsman vid Sunnansjö. Vi tog en rast vid Gänsens strand.

Ute i Gänsen på en sten strax intill stranden fanns ett fiskmåsbo. Honan som vakade över sin unge kretsade oroligt skriande över oss där vi rastade. När vi fortsatte bilfärden följde hon oss en kilometer innan hon kände sig så säker på att inte bli angripen att hon kunde vända tillbaka till boet.

Dag 2

Solen stod högt på himlen när vi vaknade. Dagens huvudattraktion var förbokad. Vi skulle delta i dag-SPA på Tallmogården som ligger med utsikt över Väsman. Vi deltog bland annat i vattengympa, yoga och spinning. Vi åt läckra rätter och njöt av den lugna och avspända atmosfären som detta SPA, som tidigare varit hälsohem, utstrålade. Levande ljus i korridorer och trapphus, dit solljus inte nådde, skapade välkomnande miljöer.

Uppfräschade och välmående fortsatte vi framåt aftonen utmed Bysjöns västra strand. På andra sidan sjön belystes Grangärde kyrka av den lågt stående solen och byns strandnära byggnader syntes stå i vattnet, ett synintryck framkallat genom någon form av hägringsfenomen. Vid Stakheden körde vi över Norrboån som för vatten från Malingarna.

Fjällnära kor

Tack vare sommarljuset i den sena kvällen hann vi med ett besök i Gärsbodarna där sedan 2002 en ”nybyggarfamilj” bedriver jordbruk. På den gamla vallen håller man jämtgetter, fjällnära kor, svensk gul anka, ett antal Hedemorahöns och Gotlandskaniner – en i sanning levande genbank på den före detta fäboden. På vallen finns bland annat ett vackert hus från 1600-talet. Allt här andas idyll som upprätthålls av ägarna genom idogt arbete. Den klara sena kvällen började kännas kylig och fyllda av dagens alla intryck for vi upp till ”vår” stuga i Brädberget.

Enligt uppgift har SPA-verksamheten och den ovan beskrivna djuruppfödningen upphört fr o m 2008.

Dag 3

Varg i Rikkentorp

Innan färdstart denna dag hann vi med att fotografera en mycket gammal gårds vackert timrade ladugård, som står intakt på en linda innanför en rejäl stengärdesgård strax norr om Brädberget.

Från Brädberget for vi västerut till den i vargsammanhang omtalade byn Ulriksberg. En period kring sekelskiftet benämnde man trakten Ulriksbergsreviret men fortfarande rör sig varg här. Nu var det inte vargarna som lockade oss utan rödfibblan som växer i ett stort bestånd på ängen ner mot Hyttsjön strax söder om byn. Försiktigt tog vi ett par plantor av den speciella fibblan från vägkanten för inplantering på vår blomsteräng hemma på Sjövreten. Det hade börjat regna och vi drog österut till det sandrika kullandskapet sydväst om Pajsoberget nära Storsjöån som för vatten från de sydligast belägna områdena av Västra Källandet till Pajsoån (Dan Andersons: Pajso älv). Jag närde ett visst hopp om att hitta sandmyror på de blottlagda sandytorna. Jag fann flera fem millimeter stora hål i sandytan här och var men till skydd för det tilltagande regnet hade eventuella myror försvunnit långt ner i sina bon. Kanske det inte ens är sandmyror som håller till här. Sanden verkade inte vara så finkornig som flygsand bör vara för att tilltala sandmyror. Kanske blir det ett besök här igen men då vid torrt väder.

Göken gol när vi kommit fram till Lövmossen, som är en utlöpare från den av professor Hugo Sjörs väl undersökta och dokumenterade Skattlösbergs Stormosse i avhandlingen Myrvegetation i Bergslagen 1948. Stormossen avvattnas av Stormossån som vi delvis kunde följa. Strax norr om Svensksjön blev vi tvungna att stanna. Vi hade nämligen upptäckt ett stort bestånd av både rosa och vit kattfot på vägkanten. Dags för fotografering av den numera ovanliga blomman som strax hade sällskap av björkpyrola som växte tillsammans med klotpyrola och klockpyrola Lustigt att tre arter av pyrola samsades på en yta av cirka tio kvadratmeter.

Regnet tilltog och övergick i hällregn när vi körde upp till den vackra gamla gården i Aspfallet där en hjord highland cattle vänligt men respektfullt mötte oss i hagen (Natura 2000-område). Åsynen av de långhåriga och bredhornade uroxliknande eller kanske närmast myskoxliknande djuren förde tankarna till åtminstone Hedenhös.

Abborrberg är värt ett besök. Byn blev vårt nästa stopp. Handelsboden som figurerar i skildringar om Dan Andersson finns kvar även om den bara hålls öppen vid byns sommarfestligheter. Snart var vi på väg ut ur Källandet och inte långt från Kestina korsade vi Västmanlandsgränsen. Sjön Norra Hörken skönjdes genom regndiset i dalen långt nedom oss. Finnmarksmuseet Rikkentorp vid Lammistjärnen lockade oss till sig. Här finns åtskilligt att se av föremål från bland annat Källandets finnmarker. Museets ägare Nils Holmdahl guidade oss runt i museiladan. Kunskapen om Dan Anderssons släkt hölls här levande. Till museet hör ett väl bevarat finnpörte.

Våra tre exkursionsdagar kom att avslutas i Grängesberg där Ingvor fick sitt lystmäte i att ta del av alla blommor i Disponentparken. Parken i sin nutida utformning ser ut att få en intressant utveckling mot botanisk trädgård. Intill Parken ligger det gamla pompösa före detta gruvkontoret Cassels donation. Här huserar Bergslagens kammarsymfoniorkester, vida känd för sina konserter.

Uppdaterad 2012-01-26