Introduktion Fakta Utflykter Galleri Kolbäcksådalen

Mossnycklar, 2004

Det hade hunnit bli julis första dag när Martin och jag åkte upp till Källandets västra del för att söka rätt på de högst belägna källorna där. Området vi inriktade oss på var höjderna mellan Bredsjön och Holmsjön söder om väg 245 (Ludvika-Filipstad) med Rävtjärnen, 404 m ö h, som första mål. Inte hade jag anat att naturen vid Rävtjärnen skulle vara så naturskogsdominerad. Jag hade sett allt för mycket av kalhyggena mellan Ulriksberg och Säfsen för att ha vågat tro på att här finna gammelskog med näst intill urskogskaraktär. En höjdpunkt var att i kanten av ett litet myrdråg finna en källa bland stenar, som var så djup att min långa vandringsstav inte nådde bottnen. Runt om källan blommade orkidén Jungfru Marie nycklar med sina fläckiga blad. Vi var överens om att det här området måste få ett skydd av något slag. Talrika myggsvärmar utgjorde ett irritationsmoment men det kunde vi stå ut med denna i övrigt nästan myggfria sommar. Från källan fortsatte vi upp till Märrtjärnen, 419 meter över havet. Därifrån klättrade vi upp för en brant, med massor av blåbärsrisöverväxta små håligheter bland stenblock. Mödosamt kunde vi ta oss vidare upp på sluttningen av det 470 meter höga Kanaberget så långt upp att vi fick utsikt mot syd och nord.

Här uppe ligger vattendelaren mellan Kolbäcksån och Svartälven varför vattnet som rinner ner genom bäckarna från bergets sydsluttning så småningom når Västerhavet via Göta älv.

Nästa mål låg strax söder om Rävtjärnen och var Tallkottjärnen, som med sitt höjdläge delar första platsen med Märrtjärnen i det här området. Vi skrämdes av en tjäder, som med typiskt brak flög upp framför oss innan vi nådde fram till tjärnen som låg i kanten av en mosse. Vyn var trolsk. I tjärnen blommade den gula näckrosen.

Tallkottjärnen

Med bilen tog vi oss sedan fram till det lilla bruket Ulriksberg, ett av Sveriges högst belägna järnbruk, nu en slumrande idyll med välvårdade hus och trädgårdar. Vårt mål var Stora Älgberget, som skalden Dan Andersson i STF: s årsskrift från 1918 beskrivit, som ett av traktens bästa utsiktsberg. Vi stannade till vid en äng med midsommarblomster bland mängder av rödfibbla. Ängens skönhet förstärktes av att den sluttade ner mot Hyttsjön Vi passerade Stora Ensos skogsskördemaskiner innan bilvägen upphörde vid gården med samma namn som berget. Förfallna grå byggnader, troligen från finntiden fanns kvar intill en ladugård från tidigt 1900-tal. Rödbläran, som är karaktärsväxt på vallar och gårdstun här uppe, blommade vid mangårdsbyggnadens vägg. Huset syntes nu fungera som sommarstuga.

En väl upptrampad stig ledde oss mot bergets topp och strax innan toppen såg vi resterna av ett finnboställe från 1600-talet. Gården hade, enligt texten på en av hembygdsföreningen uppsatt skylt, rivits i början av 1960-talet. Runt den kvarvarande grunden blommade syrener. Vi funderade en del över hur livet bland savolaksfinnarna kunnat gestalta sig här uppe i den mark, som från 1600-talet fram mot 1900-talet verkligen måste ha varit öde. Pörten hade byggts och mark hade brutits och svedjats för kornodling. 

Från den kala toppen hade vi nu utsikt i alla väderstreck. I nordväst såg vi de branta bergen upp mot Nås och Äppelbo och i nordost toppen av Spånsberget. En kraftigt växande men krypande tall fanns här uppe, kanske en vindpinad Contorta? Någon vanlig svensk tall var det nog inte, därtill var kottefjällen för tjocka. Oroade av att ett regnmoln avancerade mot oss från öster avbröt vi funderandet och gick ner mot bilen ackompanjerade av röjsågarnas motorbrus nere i dalen.

Nu väntade Skattlösbergs Stormosse, som noggrant studerats och inventerats av växtgeografen Hugo Sjörs. Huvuddelen i hans doktorsavhandling ”Myrmarker i Bergslagen” från 1948 behandlar Stormossen. Det var bara det att vi tog miste på väg och hamnade vid en intilliggande mosse. Jag steg ur bilen för att ta en bild av det jag trodde var en del av Stormossen, men som visade sig vara den intilliggande men onamnade mossen norr om Hedtjärnarna. Tack vare denna orienteringsfadäs kom jag att stå öga mot öga med en orkidé vars djupröda färg talade om för mig att den inte var Jungfru Maria utan sannolikt den sällsynta Mossnyckeln. Jag fann flera exemplar, som förevigades på den filmrulle som började ta slut. På grund av att bron över Storsjöån spolats bort nådde vi aldrig Stormossen på andra sidan. 

Med siktet inställt öster ut körde vi på omvägar till finnmarksbyn Bringsjöberg, där Dan Andersson en kort tid var lärare. Efter vägen mot byn stannade vi till för att fotografera det bortemot 15 meter höga vattenfall vars vatten genom en vägtrumma under vägen rann ner i en större bäckdäld med en yppig blomning av skogsnäva och högvuxen vänderot. Vi hade sett flera skyltar med benämningen ”Dos” följt att ett nummer och trott att de hade med timmerupplag eller älgskyttepass att göra, men nu kom vi fram till en ”Dos”, som låg vid vägkanten av Stormossbäcken. ”Dosen” var ett litet silotorn försett med två dysor, en under vattnet och en ovan vattnet. Eftersom det låg ett vitt pulver kring det övre utloppsröret förstod vi att det var en kalkningsanläggning för bäcken. Med jämna mellanrum portionerades en för oss okänd dos av vätska automatiskt ut i bäcken från ett annat rör. Hur som helst hade mysteriet med en ”Dos” lösts nästan helt.

Skolhuset i Bringsjöberg passerade vi där det låg nedanför höjdbebyggelsen. Jag fotograferade den ansenligt stora älghornsuppsättningen på älgslakteriets gavel innan vi körde till den högt belägna byn Rönnberget för att därifrån bestiga Paljakobergets sydtopp som kalhuggits, men där ljungen i stället börjat vandra in. Väl uppe slog vi oss ner i den mjuka ljungmattan. Där satt vi precis på gränsen mellan Dalarna och Västmanland på 425 meters höjd och kunde blicka ut över Arbogaåns källand. Bakom våra ryggar fanns vattendelaren till Kolbäcksån och nedanför oss låg Palljacka torp, bergen Kaljo och Mansika och lite längre bort tjärnen Kujkalamm.

Rakt öster ut gick sen vår bilfärd. Vi stannade till vid Kestina, finngården som Dan Andersson noggrant beskrivit, innan vi for vidare upp till skidcentret Ljungåsen nedanför Fjällberget, som med sina 466 meter är Västmanlands högsta. Här kokade vi kantarellsoppa på stormkök men rasten kortades ner till ett minimum då knotten härskade här och Martin blev hårt ansatt av de millimetersmå flygfäna.

Innan hemfärden till Hallstahammar kunde vi, vid summerandet av dagens intryck, bland annat konstatera att de bäckar i Källandet, som vi under dagen varit vid eller korsat runnit norrut till Pajso älv, som rinner ut i Väsman. Vi kom också underfund om att vi bara mött två människor under dagen, en ung mor med barn i barnvagn vid skolhuset i Bringsjöberg. Man kan således vara ganska ensam i Källandets finnmarker en hel julidag även om man rör sig över stora ytor.

Uppdaterad 2009-10-30