Introduktion Fakta Utflykter Galleri Kolbäcksådalen

Källan i Borlänge, 2004

Den 23 maj började min son Martin och jag en vandring från gården Stor-Olles, nordost om Tuna-Hästberg, för att från söder ta oss upp mot Dragbergsstugorna. Vi valde att följa Stockgropsån uppströms, för att se om den rann upp i Gyllbergens naturreservat. Strax innan reservatsgränsen var vi tvungna att lämna bäckravinen på grund av att terrängen blev alltför oländig. Vi passerade reservatsgränsen och strax därefter kunde vi ta oss ner i ravinen igen. Vi hamnade i blötmyrsmark utan synligt rinnande vatten, men Martin hörde snart ett kvillrande bland stenarna under mosstäcket vid ett par nedfallna granstammar och några meter uppströms kunde vi se det vi letat efter nämligen fritt rinnande vatten. Här sprang det fram omgärdat av en mjuk björnmossmatta och bland tuvor av vitmossor i rent trolsk miljö. Vi hade nått fram till det nordvästligaste källflödet och Borlänge hade visat sig vara Kolbäcksåns sextonde källkommun.

Från Dragbergsstugorna gick vi in på leden mot Prästbodarna och kunde snart kika in i den smala bergskreva som kallas Dragbergs gata. Vi följde sen en led som nog var mer lämpad för skidåkning vintertid än för gång sommartid. Långsamt lades kilometer till kilometer i vår vandring över blöta myrar där det gällde att pricka bärande tuvor. Här och var fanns det fortfarande is i tuvorna som gjorde dem rätt fasta. Vi passerade Källandets högst belägna tjärn, onamnad låg den där som en spegel på 440 meters höjd. Snart var vi inne i Gagnefs kommun och för oss överraskande kom en ny reservatsgräns som markerade att vi gick in i Prästbodarnas naturreservat, som var så nytt att det inte hamnat på kartan. Då och då hade vi stannat till för att låta oss läskas av fjolårstranbär av vilka en del var jästa och en lätt vinboquet kunde förnimmas. Vi var nu inne i kända vargtrakter men den enda varg vi såg var den på en skylt utmed leden där djuret presenterades med bild och en kort informationstext. Snart öppnade sig skogen och vi hade nått Prästbodarna.

En av bodarna i Prästbodarna

Med milsvid utsikt söderut kunde vi vila våra trötta ben liggande på klipphällarna invid de grånade fäbodstugorna på vallen. Sandtrav och storblommig styvmorsviol förstärkte skönheten här uppe. Vallen hade brukats av Gagnefbönderna fram till 1940-talet kunde man läsa sig till på en informationstavla och med fantasins hjälp försökte vi frammana bilden av betande kor och getter i den igenväxande ängssluttning, som vi hade framför oss. Här får man sätta sitt hopp till att Gagnefs hembygdsvårdare kan rädda något av fäbodmiljön genom åtminstone upprepad slyröjning.

På en lättgången stig, korsad av små källflöden som vi drack oss otörstiga ur, kunde vi ta oss ner till Stockgropens fäbodar där stugorna var många och omvandlade till fritidshus varav en del var nyuppförda. Nu var det inte långt till Stor-Olles, men skyltningen av lederna var gammal och en av skyltarna felvänd varför vi hann slå in på fel stig en bit innan vi upptäckte misstaget och kunde hitta rätt. På bilresan hemåt körde vi fram till foten av den lodräta branten till Predikstolen, som är en utlöpare av det sägenomspunna bergsmassivet Tansväggarna. Solen stod lågt bakom berget och jag insåg det omöjliga att få ett bra foto av Predikstolen. Vi bestämde oss för att återvända hit vid ett senare tillfälle för att gå upp på bergets topp, men inte den branta väg som används av tränande bergsbestigare.

Genom det, som jag vid varje resa uppfattar som det vackraste av landskap for vi så hemåt i försommarens kvällssolsljus utmed sjöarna Väsman, Barken och Åmänningen och vidare ner genom Kolbäcksådalen till Hallstahammar.

Uppdaterad 2009-11-01