Introduktion Fakta Utflykter Galleri Kolbäcksådalen

Höstutflykt till källorna i Hedemora, 2004

Norbergsån ger ett inte föraktfullt bidrag med vatten till Åmänningen. Ån mynnar i viken vid Framnäs innanför Oljeön i Ängelsberg. Men var finns dess källor? Ja, kartan ger en del av svaret men kanske inte hela sanningen, varför Ingvor och jag gjorde en tur i en av lövfällningens sista dagar, närmare bestämt den 28 oktober, upp genom skogarna förbi Ängelsberg och vidare norr ut genom Norberg och in i Hedemora kommun för att söka källorna. Det blev en tur i vackert väder med gnistrande frost i gräset och nyis i sjökanterna.

Vi stannade till vid Västervåla kyrka, som inte ligger mitt i byn utan strax intill barrskogen med utsikt ner över en liten tjärn en knapp kilometer från Åmänningens strand. På de äldre gravarna kring kyrkan finns flera höga snedhuggna gravstenar som ger kyrkogården ett säreget uttryck. Interiören är stramt hållen, påminnande om stilen av en bergsmansgård i färger och trädetaljer. I ett av fönstren hänger ett ”votivskepp”, eller kanske mera korrekt ett kyrkskepp, föreställande ett segelfartyg som seglat på Strömsholms kanal. Församlingsbor som bodde i byarna på andra sidan sjön tog sig under 1800-talet till kyrkan i kyrkbåtar. Den sista båten togs i förvar 1923 och finns att beskåda på Vallby friluftsmuseum i Västerås. Den tolv meter långa båten var byggd på Sollerön och drevs fram av tolv roddare.

Vill man få en fin vy ut över Åmänningen kan man, som vi gjorde, ta sig upp längs Utsiktsvägen i Ängelsberg. Från den högst upp belägna bebyggelsen ser man det 217 meter höga Landsberget på andra sidan sjön som här har sin största bredd. Ängelsbergs bebyggelse ger samhället en särprägel genom de många tornförsedda husen från förra sekelskiftet.

Vi körde vidare norrut till Högfors bruk. Bruket har anor från 1500-talet och så sent som 1950 hade bruket 250 anställda. Nedläggning blev det 1954 och nu står hyttruinerna som minnesmärken intill fallet i Norbergsån. Naturen tar över allt mer och det som blir kvar av bebyggelsen förvandlas till en slumrande idyll. Den som vill uppleva bruksmiljön i Högfors på den tid det begav sig kan läsa Agnes von Krusenstjernas Fattigadels, del 2 ”Dunklet mellan träden” (utgivningsår 1936) där romanens Igelfors är Högfors.

Boten

Från Norberg följde vi ån upp till sjön Boten där vi tog lunchrast vid den gamla badplatsen. I kanten av badstranden låg tunn nattgammal is medan sjön i övrigt låg öppen men spegelblank. Vägen till badplatsen var i så dåligt skick att vi drog slutsatsen att badets glansdagar var förbi. Vid sydöstra stranden av sjön har man brutit kalk och det betyder att där borde finnas kalkkrävande växter. Nästa sommar får vi ta oss en titt på floran där.

Via Fliken tog vi oss vidare förbi Gäsen och Dammsjön in i Hedemora kommun där vi på bitvis knaggliga vägar letade oss fram till källsjön Ramsen. Naturen efter vägen var tämligen torftig och stora hyggen gav ett dystert intryck. Positivt var att se alla markeringar med namnskyltar som hembygdsföreningen gjort vid gamla boplatser.

Ramsen blev det spegelblå öga, som lättade upp den enahanda naturen, där det låg i en liten dalsänka med bevarad skog omkring. Intill vägen utmed sjön låg ensligt i söderläge gården Ramsen, varifrån en liten bäck rann ner till sjön. Imponerande grova och höga björkar växte nedanför gårdsplanen. De såg ut att vara döende i hög ålder och på stammarna trängdes tickor av olika slag. Härifrån vandrade vi förbi ett stort grustag upp till vattendelaren mot Dalälven. Vi vände på sluttningen av Fanomaberget. Vi följde sedan ett porlande källflöde ner till utloppet i Ramsen. Vi hade nu sett källdrag som kartan inte kunnat visa. Hedemoras kolbäcksåkällor var funna och vi vände hemåt i begynnande skymning.

Uppdaterad 2009-10-28