Introduktion Fakta Utflykter Galleri Kolbäcksådalen

Guckusko i midsommartid, 2008

Tiden kring midsommar är också guckoskotid i Källandets kalkrika marker. Midsommardagen 2008 styrde vi, en orkidéintresserad liten grupp på fyra personer, kosan mot Långmyran ett stycke sydost om Predikstolens brant.

Försommaren hade varit intensivt varm varför vi befarade orkidéns överblomning. Andäktigt steg vi in i barrskogen på den lilla spång som leder besökare direkt till flera bestånd av denna synnerligen exklusiva växtvarelse. Här stod den med sin gula ”sko” och sina breda frodiga blad.

Långmyran är Natura 2000-område och nyckelbiotop. Markägaren, som är Bergvik Skog AB, har därför bestämt att skogen här inte ska avverkas. Vi kom i grevens tid. En del av guckuskorna hade nått sin blomnings kulmen medan andra fortfarande såg helt fräscha ut. Nu var det inte bara guckuskorna som fångade vårt intresse utan vi kunde glädjas åsynen av Jungfru Marie nycklar och skogsnycklar liksom hybrider dem emellan. Ett litet bestånd av den blygt nickande ögonpyrolan fann vi bland harsyreblad i ett av granar skuggat mossparti. I vitaste blom stod en olvonbuske ute vid skogsbilvägen just där stigen från reservatet kom ut. Utmed vägkanten blommade tätörten som bäst och inte långt därifrån fann vi jungfrulin. I Natura 2000-området finns också kärrknipprot och tvåblad.

För att komma till reservatet Långmyran hade vi valt vägen över Rämshyttan och utmed Gammelgårdssjöns strand. Vi hade passerat det gamla bruket Laxsjö varifrån vägen upp till Stor-Olles och Stockgropen viker av mot norr från vår väg. Jungfru Marie nycklar och nattviol kantade vägen. Vid ett hygge strax väster om sjön fick vi se en törnskata som satt högst upp på en rotvälta innan den på låg höjd flög iväg utmed gränsen till Källandet ner mot dalen norr om Hästbergs klack. Vi passerade över Saxhytteån som för vatten från sjön Saxdalen ner genom Saxen och Björken till Väsman.

På Predikstolen, detta mäktigt branta och sägenomspunna berg tog vi en rejäl paus för att i god sikt spana in Prästbodarna, Dragberget, Stockgropen och sjösystemen nere i Grangärde. Vår färd gick vidare västerut över och utmed Kittbäcken som förenar sig med Lungmyrån strax öster om Malingarna.

Efter en kort fikapaus vid Malingarna for vi in i de djupa skogarna väster om byn Kullen och över den för flugfiske attraktiva Håjensån vars källor står att finna uppe i Nås vid Byrrtjärnsberget, bara ett stenkast från Västerdalälven. Genom detta vattensystem fanns det en gång planer på att sammanbinda Mälaren med Västerdalälven genom en förlängning av Strömsholms kanal.

Vid Ricktjärnsån finns en sedan länge övergiven jättelik bäverhydda. Vi stannade till för att beskåda byggnadsverket. Granskogen intill var försumpad och död. En slaguggla visade upp sig för ett ögonblick och alllt andades vildmark.

Nästa uppehåll blev Natura 2000-området mellan byn Gänsberget och Gänsmossen sydost om Gänsen. Vi väntade med att stiga ur bilen tills en kraftig hagelskur hade upphört. Det vi förväntade oss att se var även här bestånd av guckosko men områdets storlek och avsaknaden av stigar och skyltning gjorde att vi ganska snart gav upp sökandet i det efter regnet vattenångande skogspartiet.

Området består av två typer av habitat (miljö lämplig för en växt- eller djurart att leva i): 1. Örtrik skog med gran av fennoskandisk typ och 2. Rikkärr. I det förra finns Guckusko (känd här) medan norna ska kunna finnas i örtrik granskog enligt ovan men knappast på denna sydliga lokal. Nornans sydligast kända växtlokal enligt Dalafloran finns i Hamra mellan Orsa och Sveg. Däremot ska man här kunna finna skogsnycklar, grönkulla, tvåblad, hårstarr, skogsknipprot, axag och den i huvudsak i västra Sverige växande kransramsen (Gänsberget bland de östligaste växtplatserna för denna raritet tillsammans med Kuntmyren, Ytterhogdal och Österåberget, Orsa finnmark). 

Solen bröt igenom när vi lämnade Gänsens strand för att fortsätta förbi Mörtåsågen vid Mörtån och Gruvstugan mellan det 430 meter höga och branta Dansbackberget och Kilpisåsarna. Nedanför Raskaberget kände vi den skarpa lukten av skogsbrand som låg kvar efter de omfattande skogsbränder som härjat här i början av juni och snart körde vi genom sotade områden där markvegetationen brunnit av men där tallstammarna endast stod svedda.

Vid den forna Björndalssågen finns Hällarna. Här rinner Pajsos livgivande vatten fram över trappliknande stenhällar som bjuder sköna viloplatser och vi lockades att stanna för rast innan hemfärd.

Uppdaterad 2009-10-30