Introduktion Fakta Utflykter Galleri Kolbäcksådalen

En fiktiv resa till iskanten

Iskanten väntar

Trafiken på Arlanda flygplats var som vanligt hektisk i arla morgonstund. Ingvor rullade lätt den lilla kombiväskan genom avgångshallarna medan jag svettig släpade den stora resväskan, som visserligen hade ett par små hjul i ena änden men som var tung av de polarkläder, som vi tryckt in i den. Vi hamnade snart i kön till incheckningen och efter en dryg timme kunde vi borda planet från gate 21.

Vårt resmål var Källandet år 8008 f Kr. Vi startade den första augusti 2008 och skulle fyrtiofem minuter senare men tiotusensexton år tidigare landa på Ludvika flygplats.

Flygplats i Ludvika 8008 f Kr? Nja inte riktigt så, för i vår reseskildring är all infrastruktur och teknik av 2008 års ”modell”. Ja, allt utom naturen och klimatet är från vår tid. Naturen med hav, sjöar, islandskap, djurliv etc. är från tiden då isen just smälter undan från Källandets sydligare delar och sist men inte minst, de först invandrade människorna lever här tillsammans med oss men med de villkor, som var vanliga för tiotusen år sedan. Dessa människor ser inte oss. Genom ett tidsfilter förnimmer de oss inte över huvud taget och samma filter gör att de är helt omedvetna om modern teknik och infrastruktur. Geografiska kartnamn som i det följande nämns är bara till för att ge läsaren möjlighet att orientera sig i det forna landskap som sannolikt saknade namn 8008 f Kr.

Ombord på Malmö Aviations Dash 7 var vi fyrtio resenärer. Så fort landningsstället fällts in förvandlades landskapet under oss i en svindlande hastighet, motorvägarna E4 och E18 försvann i snöyra och över vetefälten kring Enköping och Sala såg vi genom molngluggarna hur bårder av taigaskog snabbt restes över de lika snabbt utraderade orterna och som redan vid platsen för Surahammar utplånats och försvunnit i tundran samtidigt som landsänkningen syntes vara så snabb att landskapet vid Ramnäs hastigt försvann under havsytan. Vågor slog in mot ett litet ensamt fågelberg norr om Virsbo och kaptenen berättade att det var toppen av Landsberget vi såg. Ingvor, som är mycket fågelintresserad, var övertygad om att det var tretåiga måsar som hon såg sväva ut från klippbranten på öns nordsida. Nu såg vi också det första isberget. Vi flög ganska lågt, kanske bara två tusen meter över havsytan. Allt fler öar dök upp, en del smala och längsgående som åsar. Bland dessa öar gled isberg fram varav en del strandat eller kört fast i strängar av grus. Norr om en bred glaciärtunga väster om Klackberg kunde vi se den bländvita inlandsisen.

Utmed öarnas stränder grönskade det. Vid Vanberget flög vi in över ett mer sammanhängande fastland som var isfritt bortsett från några dödisblock, som stack upp ur moränmarken. I höjd med Söderbärke avtecknade sig iskanten mycket skarpt. Färgspelet var anslående. Isen, som i skugglägen bakom breda sprickor var stålblå, blev i västlägen rödrodnande i den lågt stående solens sken. Däremellan kunde färgerna växla mellan azurblått och klargrönt allt efter det att planet förde oss vidare mot nordväst.

Två jättelika glaciärer rann från inlandsisen ihop och ut i issjön vid vid Smedjebacken. Innan Morgårdshammar låg en ispropp bestående av ett gytter av små isberg och isflak vars höjd nästan dolde hela Uvberget. Bara toppen av berget stack som en liten nunatak upp över isbröten som låg hela vägen upp till Ludvika.

Vi gick in för landning på den nyanlagda flygplatsen mellan Ludvika och Grängesberg. Här väntade den minibuss som skulle föra oss till hotell Icegattu i Brunnsvik. Vid Gonäs färjade vi på det av glaciärslam grönskimrande vattnet i sjön Väsman över till Brunnsvik. På stränderna kring ön Sollen låg hundratalet ringsälar och ismåsar kretsade över färjan som då och då oundvikligen törnade mot ganska grova isflak.

Vi var betagna av vyerna från vårt hotellrum. Från hotellaltanen kunde vi njuta av utsikten över sjön och upp mot iskanten i nordväst. Morgondagens utflykt med båt var beställd dit upp. Vädret var stabilt vackert och skulle så förbli de närmaste dagarna. Mestadels varierade temperaturen mellan fem och femton grader men i eftermiddagssolen kunde den gå upp emot tjugo på altanen.

Utflyktsbåten Völva låg färdig för avgång nere vid kajen tillsammans med fem rödmålade små fiskebåtar som just kommit in för att landa morgonens fångst. Yrkesfiskarna här hörde till den moderna tiden och de flesta var från trakten, även de osynliga för ursprungsmänniskorna. Mängder av harrliknande fiskar lastades i lådor och kyldes med iskross från sjön det vill säga isbitar som fallit ner från en brytande glaciär strax intill Brunnsvik.

Den fiktiva iskanten vid Nyhammar

Vi var bland de tolv turister som gick ombord och snart lade Völva ut för destination ”Nyhammars iskant”. Skepparen som var dansk hade en ung flicka som servitris och jungman. Av och till fick flickan sitta ute på fördäck för att lotsa skepparen förbi isflaken. Utflyktsresenärerna kom från skilda länder som Tyskland, Frankrike och Australien. Völva var byggd för gång i is och var utrustad med modern navigationsutrustning. Kraftfullt drog de två Volvo-Pentamotorerna oss över sjön. Sundet vid Stensbo var smalt och här trängdes en del isflak och små isberg med oss om utrymmet. Men med stor vana och skicklighet tog besättningen oss igenom sundet och snart gled vi sakta in mot den drygt hundra meter höga iskanten strax norr om Nyhammar. Bredden på glaciären var här cirka tre kilometer. Kanten som låg i en båge speglade sig i den blanka grönblå vattenytan. Av säkerhetsskäl fick vi inte gå närmare iskanten än 500 meter. Stor rasrisk rådde. Sceneriet gjorde oss andäktiga där vi stod på akterdäcket i arbete med kikare och kameror. Det var vindstilla och himlen var klarblå. I vattnet som var grönskimrande såg vi spegelbilden av isbranten. Så plötsligt small det och ett stort isblock sprängdes loss av trycket från bakomvarande is. När blocket slog ner i vattnet bildades en våg som följdes av flera och som fick Völva att följa med i en mjukt gungande rörelse för en kort stund.

Nya smällar med ljud som från åskblixtar följde ackompanjerade av tordönslikt muller när massor av is rasade ner i vattnet. Ett förunderligt skådespel som gjorde starkt intryck på oss stumt betraktande åskådare.

Tretåiga måsar kom nu i tusental för att ta del av de läckerheter som den fallande isen rört upp ur djupet. De flockades på isflaken för att snabb kunna dyka ner i iskrosset för att förse sig med småfisk. En och annan ismås följde båten när vi på hemvägen gjorde en sväng förbi Grangärde där den flacka tundramarken planade ut i sjön. Från Fångarhällarnas brant flög en storskarv ut följd av en rosenmås som verkade försöka skrämma bort skarven. Ett sprött vattenfall blänkte mot det mörka stupet.

I Icegattus matsal väntade nu stor buffé där bland annat krabba, sälbiff, myskoxkotletter och valspäckstärningar och andra gourmeträtter ingick. Till detta drack vi hotellets hembryggda öl.

En stor begivenhet följande dag kom den stora safarituren till Ulriksberg att bli. En helikopter förde oss över Väsman från vars lugna sjöyta isflaken blänkte vita mot oss i morgonsolen. Några fiskebåtar och utflyktsbåtar stävade fram i olika riktningar på sjön. Vi kunde också se fångstmän på säljakt i kajakliknande farkoster runt Högbergets ö. Efter cirka tio minuter landade vi vid Norshyttan. Medan vi väntade på nästa grupp som nu hämtades av helikoptern gavs vi tid att besöka myskoxshopen som sålde allt från myskoxhorn till myskoxgarn. Kommersen var i full gång trots den tidiga timmen. Efter det att Ingvor köpt garn embarkerade vi den nu framkörda gigantiskt stora terränggående safaribussen. Första målet var Gänsen där en smal glaciärtunga hade sin flacka kant vid Baggviken. Här var det lätt att komma upp på inlandsisen och här hade många polarexpeditioner startat. När vi var på väg upp på isen mötte vi ett forskarlag som varit tjugo mil in på isen och tagit upp isborrkärnor. De uppskattade istjockleken till cirka 2000 meter där de varit. Bara för tio år sedan hade iskanten legat nere vid Norshyttan, berättade expeditionsledaren och isavsmältningen accelererade nu i takt med det allt mildare klimatet. Forskare i allmänhet var eniga om att temperaturstegringen var ett resultat av förändrad solaktivitet, ökad koldioxidhalt genom ökad vulkanisk aktivitet runt om på jorden och att jorden i sin runt solen elliptiska bana närmat sig solen. Oceanografer hade konstaterat att havsströmmarna tydligen ändrat sina sträckningar och på att allt varmare vatten fördes upp mot Skandinavien genom en återstart av Golfströmmen.

Från Gänsenglaciären kunde vi se en myskoxflock som betade av det frodiga gräs som redan etablerat sig bara ett hundratal meter från iskanten. Här och där lyste gräsytan röd av i vinden vackert vippande ekorrkorn. Att ullhåriga noshörningar fanns här var en överraskning för oss som i 2000-talets skrifter läst om att de liksom mammutarna försvann när isen dragit ner mot norra Tyskland. Nu stod de noshornsförsedda djuren, en mor med sin unge här nedanför iskanten och drack vatten ur en tjärn. Modern med sitt meterlånga horn vakade över ungen vars horn var cirka decimetern.

Bussen, med en norsk sommarjobbande studentska vid ratten, for med oss tillbaka till Norshyttan och vidare ut på en dödisbro över den mäktigt strömmande Pajsoälven. Bron hade bildats av att älven gröpt sig en tunnel genom det gigantiska isblocket. Överfarten var inte lätt och bussen slirade kraftigt trots sexhjulsdriften och antislirsystemen. Tack vare moränsträngar som låg på isen blev överfarten möjlig. I stort följde vi nu älven som förde ner glaciärslam till Väsman genom det delta vid Sunnansjö som vi sett från helikoptern. Strax nedanför Skattlösberg bromsade bussen in och tvingades stanna. Framför oss stod en jättehjort med horn. Vi fotograferade den från bussen bestämt tillsagda att inte lämna fordonet. Väldiga moränkullar här och var uppblandade med sanddyner gjorde att landskapet framstod som ökenlikt.

Jättehjorten gav sig efter några minuter iväg som om han tycktes ha poserat färdigt. I Skattlösberg stannade vi för att göra en kort botanisk promenad. Här blommade den blekvioletta fjällglimmen och den vita fjällarven tillsammans med fjällsippor och trift. Dvärgviden samsades med blåbärsris och dvärgbjörk. Pupurbräckan hade just slagit ut och ner mot Luossa bredde krypljungen ut sig. Här och var fanns bestånd av kantljung, lågvuxen rödblära och blåklockor. Norskpyrolan med sin röda stjälk fann Ingvor värd att filma. Hon njöt obeskrivligt i solvärmen som höll mygg och knott borta. Vid Ulriksberg stack iskanten ner i en långsluttande kil och på den kunde vi i kikare se en ensam isbjörn gå utför, ibland bromsande med klorna. Snart försvann han bakom en ås. Runt om oss hörde vi kvillrande bäckar i ett källand i vardande. Överfyllda av starka intryck återvände vi från Ulriksberg till Icegattu för en sista övernattning.

Efter frukosten nästa dag var det dags för hemfärd. Från flygplatsen i Ludvika skulle vi nu färdas de tiotusen åren framåt i tiden. Från flygplanet kunde vi se de sista isbergen glida fram över den punkt där Hallstahammar skulle bli till och just nu likt en ubåt reste sig i 2008 års skepnad upp ur havet liksom allt land med alla orter däromkring. Strömsholmsåsen trängde upp ur vattnet som en midgårdsorm och invid den rann i silverbågar Kolbäcksån för att i viken Freden förenas med Mälaren. För att inte missa allt för mycket av den snabba förvandlingen gjorde vi en extrasväng ner till Strömsholm. Efter glidflykt från 5000 meters höjd vid Västerås landade vi på Arlanda klockan 15.00 den sjunde augusti 2008. I avgångshallen kunde vi nu se att man på datorer kunde välja flyg till flera platser i landet på olika tider under olika år från för cirka tiotusen år sedan och fram mot 1500-talet. Det var bara Arlanda flygplats i Sverige som kunde erbjuda denna form av resande till gångna tider.

När vi satt i bilen på väg ut från långtidsparkeringen vid Radisson SAS hotell började vi planera för nästa besök i Källandet i gången tid men inte alls särskilt långt tillbaka. Varför inte till cirka 300 f Kr för att vara med om den tidiga järnhanteringen samt att få uppleva florans och faunans utveckling dittills? Förmodligen skulle vi få se Källandets bäckar med mängder av fisk.

Uppdaterad 2009-10-29