Utflykter
- Gyllbergen, 2004
- Källan i Borlänge, 2004
- Mossnycklar, 2004
- Grangärdetrakten, 2004
- Söderbärke-Norberg, 2004
- Gruvor och hyttor, 2004
- Källorna i Ljusnarsberg, 2004
- Källorna i Hedemora, 2004
- Snöån och Väsman i snötid, 2005
- Utflyktsmål i vårtid, 2005
- Naturreservatsturer i sommartid, 2005
- Källandskultur i kubik, 2005
- Gyllentid i bergen, 2005
- Sista snöturen, 2006
- Fäbodutflykt med SPA i juni, 2007
- Guckusko i midsommartid, 2008
- Svårnåbara berg i nordväst, 2009
- En fiktiv resa till iskanten
Naturreservatsturer i sommartid, 2005
Tur 1. Den 21 juni till Jonhagen, Svartberget, Jönsbacken och Nedra Oppsveten.
Vit skogsnäva
Strax sydväst om Fagersta, vid Hedkärra golfbana, ligger tre reservat tätt tillsammans. Min tanke hade varit att vi, Ingvor och jag, på dagens utflykt, förutom dessa tre reservat skulle hinna med att besöka ytterligare tre med kalkkrävande växter. Nu hann vi bara med tre stycken eftersom reservaten hade mer att bjuda på av växtlighet än vi hade anat. Smärre felkörningar, ovana med ny digitalkamera och eftermiddagsregn bidrog till att det ambitiösa tidsprogrammet inte höll.
Första reservatet, rödhakens Jonhagen, kom vi inte ända fram till, mest beroende på att det låg inne på golfbanan och att vi hamnade på en fairway där vi hade svårt att beräkna ballistiken på golfbollarna varför vi retirerade och for till Svartberget.
Genom högvuxna bestånd av strätta, löktrav och pestskråp går stigen upp till Svartbergets topp. Vi vandrar genom den mindre flugsnapparens skog. Fågelsången vibrerar i lövsalen där marken prunkar av midsommarblomster och storblommande smultron. Den varma fuktdoften efter morgonens regn som man bara förnimmer i solexponerade kalkbergssydsluttningar med rik örtflora ger oss extra stimulans.
Längre upp möter vi en tjock matta av storvuxna liljekonvaljer och på branten vid bergstoppen hittar vi utan svårighet bergsspring. Här ska vi testa den nyinköpta digitalkameran med makroteknik. Jag läser manualen medan Ingvor med kameran i säkert grepp hänger ut över stupet följande mina instruktioner om sökande i displayens menyer. Kanske vi borde ha tränat hemma först men realismen i fotograferandet här ger snabbt hyfsat resultat. Med min hjälpande arm som klätterrep drar sig Ingvor upp från sin utsatta position och vi kan direkt begrunda resultatet i kamerans bildfönster. Fullt godkänt - bergsspring i skiraste grönt! Den lilla rosablommande stinknävan får också ingå i digitalfotograferandets lärande. Här blir det problem med färgmättnaden, med mer läsande i den digra instruktionsboken innan vi lyckas få rätt färg i bilden. Jungfrulin som jag lärt mig hör hemma på ängsmark blommar i junitid i några bestånd här uppe på berget.
Utsikten mot väster är anslående. Där nere finns den onamnade bäck som avvattnar Svartberget och som efter att ha passerat dalgränsen rinner ut i Södra Barkens långsmala vik benämnd Vikviken. På vår väg ner stannar vi och fotograferar vita midsommarblomster som växer på en liten äng tillsammans med humleblomster.
Ingångsstigen till Jönsbackens naturreservat ligger så skymd att den är svår att upptäcka. Inte ens informationstavlan vid reservatsgränsen syns när man som vi kommer från norr efter att ha passerat de vackert belägna byarna Hedkärra och Jönsbacken. Stigen in i reservatet är dåligt upptrampad och ledmarkeringen är usel. Det av länsstyrelsen bortglömda reservatet undrar vi? Vi letar oss i alla fall ner till det omtalade Skrikbokärret, som sträcker sig fram till riksväg 66. Här ska Kung Karls spira växa. Det här är en våtmark, som verkligen gör skäl för begreppet, i varje fall efter mycket regnande. Stövlarna hade vi lämnat i bilen men jag offrar mig genom att med bara gympadojor på fötterna trava ut i och genom kärret. Ingen kunglig spira så långt ögat når men bland vattenklöver står stolt några ängsnycklar. Fyndet av dessa mörkt violetta orkidéer ursäktar helt alla svårigheter vi haft att nå dem. Från riksväg 66 är det lätt att ta sig in till kärret varför vi bestämmer oss för att återvända senare i juni med förhoppning att få se ”Kung Karl”. Det börjar regna och vi går tillbaka till bilen.
Nedra Oppsvetens naturrerservat blir dagens sista besöksplats. Regnet faller nu allt intensivare över bergen och oss varför vi serverar eftermiddagsfikat i bilen. Regnvattnet flödar ner över vindrutan. Strax intill oss står en liten polskregistrerad bil och snart kommer fyra skogsarbetare ut ur skogen och hoppar in i den. De kör iväg och vi är ensamma i Oppsveten.
Var och en som vill se en ängsmark med rik flora måste göra ett besök i Oppsveten. Hit är det lätt att hitta och skyltningen är föredömligt god. Från Tolvsbo i Söderbärke kör man två kilometer mot Malingsbo och svänger höger vid vägvisare med texten naturrerservat. Efter att ha passerat den snabbt strömmande Oppsvetsbäcken dyker snart den enda gården i Nedra Oppsveten upp. På en yta av en kvadratmeter av ängen nedanför huset kan man hitta trettio växtarter, bland dem ängsgentiana och Kung Karls spira.
Regnet upphör och vi vandrar ut i det våta gräset och finner mängder av jungfrulin. Styvmorsviolen blommar liksom den rätt oansenliga vitbruna ormroten med sina groddknoppar. Ängen genomsilas av vatten från en svämmande bäck. Vid vägkanten invid ängen hittar vi tätört och styvmorsviol. Jungfru Marie nycklar har just vecklat ut sina blomax och säsongens första brudsporrar ser stolta ut där de höjer sig över omgivande kortvuxna växter. Dimmolnen som svept lågt över Oppsvetens backar skingras och vi får sikt ner över sjön Oppsveten.
Plötsligt hör vi barnröster och ser snart den grupp barn med ledare som vi passerat nere i Tolvsbo. En av ledarna berättar att de vandrat från kolonin Västeråsgården och att de nu ska ut på kanothajk med två övernattningar. Barnen som är i elvaårsåldern hör hemma i Västerås. För dessa stadsbarn verkar sjön Oppsveten vara rätt utflyktsmål med sin spännande vildmarksprägel. Vi fortsätter vårt fotograferande tills kamerans batterier är urladdade. Det blir också signalen till hemfärd.
Tur 2. Den 30 juni till Skrikbokärret, Silvtjärn och Klackberg.
Kung Karls spira
I Jönsbackens naturreservat, alldeles invid riksväg 66 nedanför slalombackarna i Högbyn, ligger Skrikbokärret. Nu är vi där igen för att fortsätta vårt sökande efter Kung Karls spira. Då för en vecka sedan hade vi gått den svårorienterade stigen från öster. Nu har vi bara att hoppa över diket som skiljer vägen från kärret för att nå den specifika floran.
Nu är vi stövelklädda och eftersom vi kommer direkt ut i värsta blötan börjar vi att söka efter kärrknipproten. Vi minns informationstavlan som berättat att denna orkidé ska stå att finna här. Men inte nu eller i varje fall inte där vi tar oss fram. Vi kommer efter en halvtimmes klafsande in i litet mindre fuktig mark då Ingvor ropar: Kom och titta här! Där står den, ja, inte kärrknipproten utan växten i blågul uniform – Kung Karls spira! Egentligen ser jag den som Kung Karl och glädjefyllt fotograferar vi honom från alla håll där han står omgiven av hovdamer i form av ängsnycklar. Snart hittar vi flera exemplar av Kung Karls spira och det stora uppdraget är slutfört. Vi drar oss utmed en kraftledning tillbaka till vägen där trafiken dånar fram. Kontrasten till marken vi befinner oss i är påfallande stor. Här står vi plötsligt i förundran över fyra till fem meter höga, på björkstammarna slingrande växter som ser ut att var humle. Men varför just här i den sanka skogen av gråal och björk? Runt om oss finns stora bestånd av strutbräken uppemot en och en halv meter höga. Var befinner vi oss? I en azorisk regnskog? Känns inte svavellukt som från bubblande vulkaniska källor? Fantasin skenar iväg med oss och vi återvänder till verkligheten med ett skutt över diket och riksväg 66 med dånande långtradare och vinande husvagnsekipage. Med ens vet vi att vi är i Bergslagen och att det ur kärret luktat sumpgas. Diket skiljer två världar från varann. Kärret bakom oss med sin angränsade lövskog fylld av frodig örtgrönska är nog det rikaste i Källandet.
Efter knappt en halvtimmes bilfärd från Skrikbo svänger vi av från vägen mot Norberg, norrut mot Silvtjärn. Så fort vi når den räcka av tre tjärnar i vilken Silvtjärn utgör den nordligaste kan vi av den rika örtfloran utmed vägkanten, där smällglimmen blommar som bäst, förstå att vi är inne i kalkmarker. Tjärnarna avvattnas till Kolbäcksån genom Krokbäcken/Melingsbäcken. Vi trampar iväg på Bruksleden, som här kommer från Krylbo, mot reservatet vars gräns vi hittar vid Silvtjärns sydvästspets. Direkt innanför gränsen kan vi fotografera stora bestånd av fläckigt nyckelblomster som här tillsammans med vitsyssla blommar under tibastbuskar. I de omgivande litet torrare partierna till ett kärr, där myggen plågar Ingvor mindre än ute i kärret, finner vi en av mina växtfavoriter nämligen det blygt bockande ögonljuset (ögonpyrola; moneses uniflora). Kritvit utan rodnad finns den där till synes blickande ner mot sin mörkgröna bladrosett. Ingvor vill nu att jag ska titta på en lummerväxt som hon inte tror sig ha sett tidigare. Jag är för trött efter klättrande i ett kalkbrott för att kunna engagera mig tillräckligt i hennes fråga och svarar att det nog är revlummer hon ser. På kvällen hemma i Hallsta kollar vi i floran och Ingvor tror att hon hittat dvärglummer. Eftersom bilderna på ögonljuset inte blivit bra och vi missat kärrbräken som ska finnas vid Silvtjärn bestämmer vi att vi på nästa redan planerade utflykt till naturreservatet Givorna vid Kärrgruvan än en gång ska besöka Silvtjärn.
Kanske törs jag berätta att vi på vår väg hem från Silvtjärn smugit in på Elsa Anderssons konditori för att än en gång förtära deras förföriskt läckra napoleonbakelser. Stärkta av bakelserna hade vi också i sen eftermiddag hunnit med en kort sejour vid Klackberg. Där hade man tagit ner skylten men det var inte så drastiskt som det låter men informationstavlan över sällsynta växter var borta. Förklaringen vi fick i Klackbergsgårdens reception var att berget ska bli ”riktigt” naturreservat. Vi hann med en kort vandring på bergets sydsluttning innan kvällskylan kröp på oss. Vi hittade vit smällglim och en svårbestämd vit vicker. Olvonet blommade som bäst och det ekade från droppande vatten i ett intilliggande gruvhål.
Tur 3. Den 6 juli till Silvtjärn, Givorna och Englaro.
Ögonljus
När solen flödar, temperaturen går över tjugofem grader och gräsmattorna börjar bli bruna är det ganska naturligt att söka skugga eller ta ett svalkande bad. Den 6 juli blev en sådan dag. Ingvor och jag hade fått lummer och ögonljus på hjärnan sedan vi varit vid Silvtjärn veckan innan. Det brådskade att komma tillbaka till Silvtjärn innan kronbladen skulle falla av från ögonljusen. Vi ville till varje pris få bättre bilder på ögonljusen än vi fått vid vårt förra besök och vi hoppades få se kärr bräken och dvärglummer. Skugga skulle vi få och skulle kropparna kräva mera svalka fanns ju Silvtjärns vatten att ta ett dopp i.
I stövlar klafsar vi fram genom kärret. Myggen biter sig fast i oss och myrorna klättrar högt upp på mig när jag liggande fotograferar olika bräkenväxter. Vi finner inte den efterlysta kärrbräken och dvärglummern som Ingvor trott sig hitta vid vårt förra besök här visar sig vara lopplummer, Ögonljuset finns kvar och fotograferas nu noga från alla håll.
Bland Jungfru Marie nycklar nära sjön finner vi flera väldoftande ögonljus. Denna pyrola är genom sin skönhet värd åtskilliga bildtagningar. Under lunchen lyssnar vi till sävsångarens snabba rullande drillar och rosenfinkens skönsång. Vi tycker oss höra hundskall men ljudet visar sig komma från två korpar som märkbart irriterade över att inte tydligt fått syn på oss genom det täta allövverket utstött skalliknande ljud.
Från vägen mot Hedemora svänger vi i Kärrgruvan av mot Kallmorberg för att strax innan Bålsjöberg starta vandringen till naturreservatet Givorna. Vi går skogsvägen som löper utmed småmyrarna. Nu är det inte bara varmt, nu är det trettio grader! Vägen kantas av mängder av vitpyrola. Efter sin start från intilliggande Norbergs flygplats kämpar sig en Cessna med högt motorljud upp över bergsryggen vid Bålsjön, samtidigt som vi nedanför samma bergsrygg, precis på gränsen till reservatet, finner trolldruvan. De giftiga bären har ännu inte utvecklats utan fortfarande syns de täta vita blomklasarna.
Genom Givorna nedanför de brant uthuggna kalkbrotten rinner en liten bäck ner mot Bålsjön. Den utgör det nordostligaste källflödet till Kolbäcksån i Västmanland. Hettan gör att vi avstår från att klättra upp i kalkbranten men med oss hem tar vi en rödbrun kalksten.
Nej, det blir inte kaffe på konditoriet i Norberg på hemvägen den här gången men väl på Englaro kafé i Ängelsberg. Även här kan man avnjuta kaffet i museal miljö och dessutom med anslående utsikt över Åmänningen med Landsberget i fonden.
MONESES UNIFLORA
I fuktig mörk kärrskog
där finner jag Dig
Sist vi möttes var
i granskog
Där drack Du
av yrande fuktdroppar
från Handölans fors
Nu möts vi vid
Silvtjärn
Du böjer Din nacke
och vänder Ditt
vita ansikte
blygt blickande mot
markens mossor
Du är som av Meissenporslin
och mild är Din parfym
Ur skuggad mossa lyser
ett ögonljus
P.W 2006
Uppdaterad 2012-01-26