Introduktion Fakta Utflykter Galleri Kolbäcksådalen

Allmänt om myrar

Många av Källandets källflöden börjar i eller vid våtmarker, framför allt myrar. Norra och Västra Källandet har flera rätt stora myrkomplex varför jag funnit det viktigt att beskriva myrarna på denna hemsida. Jag har sedan barndomen en fascination för myrar, kanske delvis beroende på min uppväxt intill den norduppländska stormyren Florarna (äv. Flororna; Floran), som blev ett kärt utflyktsmål både på vintern och på sommaren. För mig innebär myren, i sin till mosse och kärr inskränkta form, något mycket ursprungligt i vår natur med, förutom utseendemässigt, sin alldeles speciella flora. Till mossen kan den jäktade människan fly undan för att en stund finna ro. På myren finns hjortronen att plocka, orrarnas spel att beundra och ljungpiparnas vemodiga flöjtstrofer att lyssna till.

Myren kan också förknippas med svårmod och enslighet. Vinterns hästforleder över frusna myrar där malm och träkol transporterades i bitande köld avlöstes av oframkomlighet i sommarens blöta träskmarker. Myrslåtter långt hemifrån var slitsamt arbete, till och med plågsamt med mygg och knott.

Bortsett från tidigare tiders torvbrytning för att få torvströ till ladugårdarna och senare till jordförbättringsmedel har myrarna varit svåra att tämja. Många utdikningsförsök har gjorts utan att man helt kunnat ta kål på våra högmossar. Tyvärr finns nu ett starkare hot och det är torvbrytning för storskalig bränsleproduktion. Redan syns såren i Bergslagens skogar efter denna missriktade insats för att lösa energitillförseln i våra fjärrvärmepannor. Torv är ett fossilt bränsle som ger atmosfären ett koldioxidtillskott.

Myr är ett geografiskt begrepp. Myrmarker kan vara av olika slag och benämns efter det oftast mosse, blandmyr eller kärr. Gemensamt för dessa är att de är torvbildande med undantag av strandnära typer. Jag har försökt att göra den här presentationen lättfattlig, men begreppen är många och ofta svårtolkade och därför kan jag inte göra anspråk på att de benämningar jag här använder i alla avseenden är helt korrekta. De flesta våtmarksbenämningar, som jag använder är de av Naturvårdsverket använda vid våtmarksinventeringen (VMI). Mycket av källmaterialet i min inledande del är hämtat från Sveriges nationalatlas (SNA) www.sna.se , delen ”Växter och djur”. Ur Nordiska ministerrådets rapport Vegetationstyper i Norden (1984) www.norden.org har jag hämtat en hel del av modern terminologi och klassificering. Av rapportens bakgrundsresonemang framgår hur svårt det har varit att få fram ett enhetligt indelningssystem för Nordens myrar. Myrforskningens nestor och Källandets myrkännare nummer ett, professor emeritus Hugo Sjörs indelning av myrar har legat till grund för rapportens slutgiltiga klassificering. Indelningen är baserad på hydrologiska och topografiska egenskaper hos myrarna och ser för de svenska ut så här:

• koncentriskt välvda mossar med skoglösa plan
• tydligt koncentriskt välvda mossar
• svagt välvda helt skogbevuxna mossar
• blandmyrar
• palsmyrar 
• soligena kärr
• topogena kärr

Hugo Sjörs Nordisk växtgeografi (1956) och hans avhandling Myrvegetation i Bergslagen (1948) har varit mig till stor hjälp. Dessa två antikvariska böcker kan jag rekommendera för den som vill fördjupa sig i myrarna komplexitet. Det mesta av underlaget till avhandlingen liksom till delar av myravsnittet i Nordisk växtgeografi har Sjörs inhämtat från sina fältstudier i Källandet. I Ulf Malmgrens Hallstahammars natur och flora (1968) och hans Västmanlands flora (1982) finns mycket lärorika myrbeskrivningar. Innehållet till den korta beskrivning av myrmarkerna som jag presenterar här bygger således på vad jag inhämtat från ovan nämnd litteratur i ämnet kompletterat med egna iakttagelser från många års exkursioner med skolelever till Källandets och Kolbäckådalens mossar och kärr.    

Mossar är vitmosstorvrika myrar med en höjdtillväxt i den centrala delen eller närmare myrkanten, som gör dem mer eller mindre välvda. Vattentillförseln till mossen sker nästan uteslutande genom direkt nederbörd (ombrotrof hydrologi). Sådana så kallade högmossar är vanliga i södra delen av Sverige upp till Dalarna/Hälsingland. Vid kanten av en högmosse finns oftast ett kärrparti som kallas lagg.

I Källandet dominerar de koncentriskt välvda mossarna med skoglösa plan (även kallade platåmossar). De tydligt koncentriskt välvda mossarna (även kallade kupolmossar) och de svagt välvda helt skogbevuxna mossarna finns i delar av Källandet men är mer dominerande i Kolbäcksåns avvattningsområde nedströms Fagersta. I Källandet förekommer här och var de excentriska (sluttande mossarna). 

Mossarna domineras helt av torvbildande vitmossa som i fördjupningarna (höljorna) växer till och så småningom bildar tuvor som torkar och sjunker ihop. Ur höljorna växer dock nya tuvor upp i ett ständigt kretslopp (regeneration). Tuvornas höjd verkar ha ett samband med tjälen. Ju kallare klimat desto högre synes tuvorna bli. Vid temperaturmätningar som jag gjort i ganska höga tuvor på Kall(!)mossen i Hallstahammar har jag kunnat avläsa minusgrader i tuvans inre ända fram till midsommar samtidigt som yttemperaturen har uppmätts till 20 grader eller mer. I tuvornas kärna har då fortfarande en islins på flera centimeter kunnat plockas fram. Liknande undersökningar avser jag att göra i Norra Källandet för att se hur det djupare snötäcket där inverkar på isbildningen i tuvorna. Här och var kan man finna öppna små vattensamlingar (höljegölar) i mossarna.

Kärr finns i praktiskt taget hela landet. Kärren får, förutom av direkt nederbörd, vatten från tillrinnande bäckar (minerotrof hydrologi). De sluttande soligena kärren är vanliga i Norra Källandet och i Västra Källandet. Denna myrtyp är för övrigt vanlig från Källandet och norrut öster om fjällkedjan. Söder om Källandet i Kolbäcksåns tillrinningsområde är den topogena formen vanlig. Ibland bildas i kärr ett mönster av upphöjda avlånga torvbildningar, som omväxlar med blöta sänkor så kallade flarkar. Denna typ kallas i SNA strängflarkkärr och finns huvudsakligen i Härjedalen och norra Norrlands inland. Enligt rapporten Vegetationstyper i Norden hör den här typen till blandmyrar, undertyp strängmyrar. Endast två strängflarkkärr finns kartmarkerade i SNA söder om Härjedalen. Det ena återfinns i trakten av Folkärna i Avesta kommun och det andra i trakten av Yxsjöberg i Ljusnarsbergs kommun strax söder om Källandet. Om högmossen Strängsmyren i Hallstahammar har något med begreppet strängar i myrar att göra är obekant. Enligt Malmgren (Västmanlands flora) finns flarkkärr så långt söderut i Kolbäcksåns vattensystem som i Ramnäs. Är kalkhalten i kärret hög betecknar man det som rikkärr och är den liten eller saknas betecknas det som fattigkärr. En mellanform är intermediärt kärr. Floran i rikkärret är mer mångfacetterad än i fattigkärret.

Blandmyrar är den benämning som används där mosse- och kärrytor går i varann.

Aapamyrar är ett begrepp som används vid inventering av myrar för Natura 2000-områden. I Finland varifrån begreppet kommer omfattar det en rad olika undertyper av kärr. SGU menar att begreppet kan hållas brett och understryker att i nationella sammanhang bör VMIs definitioner och begreppsapparat användas.

Naturvårdsverket säger i Art- och naturtypsvisa vägledningar för Natura 2000 om definitionen för aapamyrar: ”Myrkomplex som domineras av kärr i de centrala delarna. Hydrotopografiska myrtyper som strängflarkkärr och olika typer av blandmyrar räknas automatiskt till aapamyrar (även söder om Limes Norrlandicus). Andra myrtyper som kan ingå i dessa komplex är nordliga mossar av rostvitmossa-typ, topogena och soligena kärr, backkärr och sumpskog. Aapamyren är nordlig och bäst utbildad ovan Limes Norrlandicus.” Aapamyrar är skyddsvärda och inom Källandet har Skattlösbegs Stormosse avsatts som aapamyr.

Uppdaterad 2009-08-13