Introduktion Fakta Utflykter Galleri Kolbäcksådalen

Landskap, berggrund, jordarter och skog

Terrängformer

Även om terrängen i Källandet inte är dramatiskt formad märker man ändå en tydlig skillnad när man från skogslåglandets peneplan successivt glider in i den egentliga Bergslagen med dess stegrande bergsformationer och blånande åsar. När man kommer landsvägen utmed Kolbäcksån från söder dyker strax norr om Ramnäs bilden av det mäktiga Landsberget upp, som en tydlig markering av att vi är på väg in i en annan landskapstyp. Bortom berget finns Källandet. Än mer förändrade blir landskapsvyerna när man över Väsman i väst och nordväst ser bergen stiga upp över fyrahundrametersnivån. Litet av geomorfologisk dramatik kan man känna när man står vid Tansväggens och Brynbergets förkastningsbrant. Åsformationen genom Malingarna är intressant liksom dynlandskapen norr och väster om Ludvika (se nedan). Huvuddelen av Källandet ligger över högsta kustlinjen (HK) som varierar från 180 meter i Fagerstatrakten till 200 meter i Nyhammarstrakten.

Berggrund

Berggrunden utgörs mest av urgraniter och sura och intermediära vulkaniska bergarter. Smala stråk av kalksten finns mellan Fagersta och Norberg och öster om Ludvika. Gruvbrytningen visar att järn, bly, zink och volfram finns i berget. Gruvdriften i Källandet är nedlagd.

Jordarter

Den helt förhärskande jordarten är morän. Genom Källandet löper i nord-sydlig riktning flera större rullstensåsar. Lera finns endast på slätten vid Grangärde samt i den egentliga ådalen från Smedjebacken ner till Fagersta. Torv finns i stor utsträckning i västra Källandet där vi har de största myrkomplexen.

Drumlinområden återfinns söder om Björbo, norr om Ludvika och söder om Smedjebacken. Drumliner är moränryggar som är parallella med inlandsisens rörelse och som bildats under isen. Sanddynsområden finns vid Nyhammar och vid Skattlösbergs Stormossen.

Skog

Barrskogen är förhärskande i hela Källandet. Skogen har skattats hårt inte minst under bergsbrukets storhetsdagar. Vid slutet av 1800-talet var stora delar av skogslandskapet skövlat då skogen varit råvaran för träkolsframställning. Det moderna skogsbruket har också medverkat till stora avverkningar inte minst genom 1960-talets kalavverkningar med hårdhänt markbearbetning. Ett visst mått av sans verkar nu råda och jag hoppas att de skogsområden, som trots allt överlevt i ett naturnära tillstånd, ska kunna räddas för framtiden genom reservat, Natura 2000-områden och så kallade ekoparker (Sveaskog). Följs dessutom uppsatt regelverk vid avverkning och att fortsatt skogsbruk sker i samklang med naturen, så långt det är möjligt, bör naturskogar stå att finna i Källandet även i framtiden.

Det är av stor vikt att Kolbäcksåns källflöden, tjärnar och myrar fortsättningsvis inte skadas av skogsbruket genom avverkningar utmed stränder och myrkanter. Rejält skyddande vegetationszoner måste lämnas för att bevara den biologiska mångfalden såväl på land som i vattnet i nämnda biotoper.

Världsnaturfonden (WWF) ger en utomordentligt bra sammanställning av betydelsen av strandzoner i sitt projekt Levande skogsvatten (pdf), med underrubriken: ” Betydelsen av strandzoner längs skogsvattendrag”, www.wwf.se/source.php/1120044/strandzoner-slutmanus-051123.2. Projektet sker i samverkan med Sveaskog och kan komma att få avgörande betydelse för Sveriges myrars och skogsvattens framtid om projektets slutsatser blir normgivande i skogsbruket.

I Säfsenskogarna arbetar man i ett internationellt nätverk för hållbar utveckling under benämningen model forest i Bergslagen. Det är ett projekt som går ut på att tillgodose olika intressen som skogsbruk, jakt och friluftsliv. Mer om detta finns att läsa på www.safsenskogarna.se. och www.skogsstyrelsen.se.      

Vill man skaffa sig information om var skyddade områden i våra skogar finns, kan man också ta del av Skogsstyrelsens ”Skogens pärlor” genom att gå in på www.skogsstyrelsen.se. 

På senare år har uppmärksamheten riktats mot de skogsområden som påverkats litet eller inte alls av skogsbruk, de så kallade ”västlig taiga-områdena”. De flesta av västlig taigaområdena i Källandet har nu fått skydd i form av Natura 2000-områden (se under Naturreservat och Natura 2000-områden här på hemsidan).

Källandets skogar, utöver enskilda, ägs till stor del av Stora Enso (förvaltare Bergvik Skog AB). Statliga Sveaskog har stor areal i Ludvika och Fagersta samt är ägare till Malingsbo-Klotens naturreservat.

Källandets skogar ligger inom zon 3 på den skogliga klimatzonskartan där zon 1 uppvisar extremt kyligt temperaturklimat till zon 8 med mycket gynnsamt temperaturklimat. Zon 3, som för Svealands del ligger norr om Limes norrlandicus, uppvisar relativt kyligt-medelgott temperaturklimat. Källa: SNA

Uppdaterad 2009-10-30