Introduktion Fakta Utflykter Galleri Kolbäcksådalen

Djur- och fågelliv samt Fiske

Med så stora skogar, så många sjöar och vattendrag som Källandet kan uppvisa är det helt naturligt att området hyser ett rikt djur- och fågelliv.

Rådjur

Rådjur finns inom hela området men är inte lika vanliga som på 1900-talet. En orsak till minskningen torde vara lodjursstammens ökning.

Lodjur

Lodjurets huvudföda är rådjur. Lodjursspår kan ses här och var över hela området men djuren är svåra att få syn på.

Älg

Älgar ser man allt som oftast framförallt på hyggen och i ungtallskogar i höjdlägen. Hur många älgar som finns i Sverige vet ingen exakt men antalet beräknas till mellan 300 000 och 400 000. Av dessa skjuts cirka 100 000 per år. Älgjakten har under lång tid varit omfattande.  

Varg

Varg finns i hela Källandet. Där vargen finns konkurrerar den med människan om älgköttet. Även med populationsmålet 210 vargar i Sverige torde människans möjligheter till omfattande älgjakt kunna fortsätta. I Källandet förväntas konkurrensen från varg öka något. Åtskilliga spaltmeter i form av insändare och debattartiklar om varg har de senaste åren publicerats i ortspressen. Övertonerna från både jägare och rovdjursbeskyddare har stundtals skadat den sakliga debatten

Vargstammen växer nu (2016) tämligen snabbt .Ökningen märks tydligt i Kolbäcksådalen nedströms Källandet.

Vargjakt 2010

På några få dagar sköts i licensjaktens  första vecka i januari 26 djur inom den bestämda kvoten på 27  (plus ett för mycket i Dalarna). Kvar fanns då en varg att skjuta i Hasselforsreviret i Örebro län. Att vargarna  fälldes på så kort tid berodde framförallt på nyfallen spårsnö. Inte oväntat blev upprördheten stor över att så många vargar sköts i ett svep och kommande licensjakter bör kanske ske på olika tider i olika delar av landet. Jag hoppas att jakten utvärderas på strikt vetenskaplig grund. Mycket viktigt nu är att få svar på frågan om vargarnas genetiska status och om frekvensen av  befarade sjukdomar och inälvsparasiter.

Vid fortsatt jakt kommande år hoppas jag att jakten blir mer selektiv så att man, som i år vid Lindesnäs, inte skjuter  en praktfull alfahanne. Professor Claes Andrén på Nordens ark är starkt kritisk till att man skjutit alfadjur och att i de fall båda föräldrarna i en familjegrupp dödats finns risk för spridning av deras vilsna valpar i landskapet med fortsatta konflikter med tamdjur.

Pricksäkerheten hos skyttarna har ifrågasatts då några vargar påskjutits mer än en gång innan de dött och jägarna föreslås nu utbildas i vargjakt, en utbildning som jag trott de redan hade genomgått inför årets jakt. Många björnjägare har idag ett "björnpass" och därför bör kravet för vargjakt bli ett "vargpass".

Ingen varg fälldes inom Källandet trots att det ligger inom den vargtätaste regionen i Svealand, men bara fem kilometer utanför västgränsen vid Marsjön nära Lindesnäs sköts en varghanne på 53,5 kilo, som mycket väl kan ha uppträtt i Källandet de senaste åren. Den varg som sköts i Ulriksbergsreviret vid Gränsjön i norra Västmanland (Örebro län) kan kanske ha varit en Källandsvarg eftersom revirets norra del ligger i Källandet.

I Säfsnäs jaktvårdskrets var man väl förberedd för jakten och där hade ett trettiotal jägare genomgått en specialutbildning i vargjakt. Jaktområdet täcker bland annat de västra delarna av Källandet och eftersom ingen varg sköts här kan man räkna med att även denna vinter ha lika stor chans som förra vinterna att få höra ylande vargar här och var i Källandet och inte bara där utan även utmed Kolbäcksån nedströms Källandet. Rapporter har nämligen kommit  om att vargar har hörts så långt ner som i skogarna kring Surahammar  denna vinter och VLT skrev den 13 januari att två vargar nu finns i skogarna vid Ramnäs. Länsstyrelsen utesluter inte att de redan bildat ett revir.

Vargjakt 2011

2010 års vargjakt drabbade sannolikt inte Källandets vargar. Årets jakt fick inte lika stor publicitet som fjolårets och jägarna verkade mer förberedda i år för vad som komma skulle. SMS-meddelanden förhindrade att det blev överavskjutning av tilldelad kvot.

Jag kan bara beklaga att inom en relativt liten areal sköts alla fem av de i södra Dalarna tilldelade vargarna, varav fyra i Källandet. En av dem var en radioförsedd alfahanne. Efter förra årets jakt skrev jag med anledning av att ingen varg skjutits i Källandet att man fortsatt skulle kunna höra vargar yla i området. Efter årets jakt kommer den formen av naturupplevelse sannolikt att reduceras avsevärt under 2011 i Ludvika kommun.

De fällda vargarna (källa Länsstyrelsen i Dalarnas län):

15 januari Varghanne, valp på 28 kg vid Gänsen norr om Skattlösberg, Ludvika kommun

15 januari Vargtik på 36 kg  vid Gänsen norr om Skattlösberg, Ludvika kommun

15 januari Varghanne (föräldradjur) på 51 kg, sändarförsedd (sändaren ur funktion) vid Kåsen nära Hällsjön sydost om    Ludvika flygplats, Ludvika kommun

16 januari Vargtik, valp på 36 kg  vid Buskbacken sydväst om Hällsjön söder om Ludvika flygplats, Ludvika kommun

Fem kilometer väst om Källandet sköts en hanne på 36 kg i höjd med Lindesnäs vid sjön Grycken i Vansbro kommun den 15 januari. Den vargen kan förmodas under sin livstiod ha rört sig i Källandet.

Karta över de i Dalarna skjutna vargarna finns hos Länsstyrelsen i Dalarnas län. Kartan kan lättast nås via www.jagareforbundet.se/svensk jakt .

 

Varg finns 2016 i Färnareviret (Skinnskatteberg). Rapporter från Kolbäcksådalen (bl a i Ramnäs) om varg är troligen djur som rört sig österut från Färnareviret. Färnarevirets 6 vargar skulle få skjutas av 2015 men beslutet överklagades och jakten blev inte av. Enligt Länsstyrelsen i Västmanlands län finns ett vargrevir i trakten av Skultuna strax öster om Kolbäcksådalen. Uttersbergsreviret har upphört och ersatts av Hedbynreviret som delvis omfattar samma område. Reviret ligger utanför Källandet. 2015 finns ett revir mellan Hallstahammar (Berg) och Kölsta benämnt Kölstareviret.                                        

Friskare vargar

För att förhindra inavel måste vargar från  Finland och Ryssland flyttas hit och Källandet med omgivande marker kan på sikt berikas med den livskraftiga vargstam som många önskat och då kanske tiden är inne för organiserad vargjakt av samma typ som dagens björnjakt. Att  lita till en naturlig invandring av varg via Norrbotten tror jag inte på, då dessa djur kommer att "försvinna" i renbeteslanden. Om vargarna etablerar sig över en större yta än  nu kan säkert acceptansen för en större grundpopulation öka och därmed också förståelsen för fortsatt strängt reglerad vargjakt.

Sedan en tid tillbaka har avlivande av varg som angripit tamdjur i hägn tillåtits och från maj 2007 även utanför hägn. Varg som angriper hund får också dödas. Angrepp på hund är inte vanligt men i varje enskilt fall är angreppet tragiskt. Mellan 2000 och 2009 har 21 hundar dödats av varg i Dalarna och 3 i Västmanland, alla utanför Källandet. Förslag om hur man kan skydda hundar i vargområdena finns men är inte alltid realistiska. Länsstyrelsen i Dalarna delar gratis ut pinglor att sätta på jakthundarna. Effekten av denna åtgärd verkar vara god och bland de 1000 hundar som bär pingla har ingen angripits av varg.

Källor: Länsstyrelsen i Dalarna www.lansstyrelsen.se/dalarna,  Viltskadecenter www.viltskadecenter.com,  Föreningen  Nordulv www.nordulv.se,  hemsidan Vargreviret  www.vargreviret.com,  Svenska jägareförbundet www.jagareforbundet.se,  Skandinaviska vargprojektet Skandulv www.skandulv.nina.no,  Jägarnas riksförbund      www.jagarnasriksforbund.se,  Svenska rovdjursföreningen www.rovdjur.se och www.nordensark.se.

Lokalt nyhetsmaterial om jakterna (2010 och 2011) har  huvudsakligen hämtats från Dala-Demokraten , Dalarnas Tidningar, Vestmanlands läns tidning (vlt) och Nya Wermlandstidningen.   

Information om viltdjursforskning kan man få från Institutionen för naturvårdsbiologi vid Sveriges lantbruksuniversitets forskningsstation i Grimsö www.grimso.nvb.slu.se.

Vargobservationer på karta hittar du på www.vargobs.se

Varför varg?

Tyvärr finns det fortfarande motstånd mot att ha varg över huvud taget i Sverige. Vargen är inte utrotningshotad i världen. Varg finns i östra och södra Europa och där är konflikterna mellan människa och varg små.

Men varför ska vi inte ha råd att hysa en begränsad vargstam, som ger en extra dimension åt vildmarken och som kan framkalla starka naturupplevelser hos oss i olika former när vi vandrar i Källandets skogar? Varje gång jag korsar ett vargspår eller lodjursspår vid mina skidturer ger det ett stänk av ökad livskvalitet. Vad är det som gör att allt fler så gärna åker till Afrikas savanner där ”the big five” lever och varför vill många tränga in i Indiens djungler för att om möjligt få se en skymt av en tiger, om det inte är för den där kicken av spänning och tjusning över att kanske få se dessa djur ”live” och inte bara i TV-rutan.

Upplevelseturismen växer runt om i världen. Att åka ut i Källandets utmarker för att lyssna på vargars ylande bortom Kaskolet eller genom radiopejling få veta att bakom närmsta kulle ligger ett vargpar och vilar, ger den krydda åt tillvaron som många behöver. Kanske man från bilen kan få se ett lodjur korsa vägen mellan Lövsjön och Salå. För det mesta blir det bara detta kanske som då blir tillräckligt. Upplevelseturismen finns redan i Källandet men kan utvecklas genom att organiseras och marknadsföras bättre. I Kolarbyn nära Skinnskatteberg strax utanför Källandet anordnas vargsafarin redan nu.

Vargsituationen 20115-2016

Vargpopulationen har nu vuxit till cirka 300 stycken. Det anses av forskarna i Skandulv räcka för att uppnå det så kallade referensvärdet

Björn

Björnar finns här och var i Källandet i ett mindre antal men även här får man räkna med en successiv ökning. Björnens inverkan på älgpopulationen märks främst på att björnen tar älgkalvar. Den 23 maj 2009 fångades på bild en björn som var framme och åt på ett av varg slaget älgkadaver. Kameran var riggad på platsen av forskare vid Grimsö forskningstation.

Järv

 I februari-mars 2008 kom rapporter om järv i området Fredriksberg-Nyhammar-Tansen. Sannolikt härrörde spåren och iakttagelserna i övrigt från samma djur. Järven hade kanske tagit sig ner från nordvästligaste Dalarna eller Hälsingland där järvpopulationer finns. Vissa tecken tyder på att järven gärna etablerar sig i stora barrskogar.

I november 2010 spårades fyra järvar i Tansenreviret som delvis når in i Källandet norr om Nyhammar. Även i Klotenreviret som omfattar en mindre del av Källandet har järv uppträtt. Forskare från Grimsö som med riggad kamera fångat en bild av björn i Klotenrevire (se ovan) kunde på julnatten 2009 med samma fototeknik se en järv som åt på resterna av ett älgkadaver. Järven återkom för ett kort besök vid kadavret 13 januari. Mer info om järv finns på www.skandulv.nina.no; www.de5stora.com.   

Jag är övertygad om att vi genom god viltvård i samverkan mellan jägarförbunden och naturskyddsföreningarna kan få en balanserad stam av lodjur, vargar, björnar, järvar, rådjur och älgar i Källandet.

Aktuell information om rovdjuren finns hos Länsstyrelsen i Dalarna www.lansstyrelsen.se/dalarna  och Länsstyrelsen i Västmanland www.lansstyrelsen.se/vastmanland. 

Kartor över respektive revir finns på Länsstyrelsens i Västmanland och Svenska jägarförbundets hemsidor.

Vargobservationer hittar du på www.vargobs.se.

Rovdjursobsar finns på Länsstyrelserna i Örebro pch Västmanland www.t.rovobs.se, www.u.rovobs.se

 

Bäver finns i större delen av Källandet. Där det är ont om bäverns huvudsakliga fällningsträd asp och al fäller han även björk. Detta förekommer till exempel utmed Pajso älv.

Det är inte omöjligt att vi kan återfå en utterpopulation i Källandet då iakttagelser av utter gjorts på Kolbäcksåns is nedströms Källandet vid flera tillfällen vintern 2008 – 2009 och vintern 2011 - 2012. Uttrarna är förhoppningsvis på väg upp mot Källandet.

I övrigt hyser Källandet de för Bergslagen typiska skogsdjuren. På www.artportalen.se kan man hitta rapporter om djuriakttagelser.

Vill man se tjäder och orre bjuder Källandet på många säkra ”skådarplatser”. Storlom finns i många småsjöar. Ett fåtal iakttagelser har gjorts av gråspett, varfågel, mindre hackspett, lavskrika, smålom och dalripa.

Uppgifter om fåglar i Källandet kan inhämtas från Västmanlands ornitologiska förening www.vofbird.com och från Dalarnas ornitologiska förening www.dofnet.se. I övrigt kan man i Källandet iaktta de för Bergslagen vanliga häckande och rastande  fågelarterna. Vill man få en god bild av aktuella fågelobsevationer kan man gå i på www.artportalen.se/birds.

På vargspårning i Källandet

Vid två tillfällen, 2000 och 2001, har jag deltagit i Hallstahammars naturskyddsförenings tvådagars vargspårningsexkursioner i Källandet. Utgångspunkt för utflykterna har varit Fredriksberg, strax väster om Källandet, där vargkännaren Göran Jansson bor. Göran har varit vår kunnige ciceron och han har berättat för oss om sina möten med vargar, om alfafahannar och om vargflockar som han fotograferat. Han är älgjaktsledare och arbetar på Stora Enso. Göran har också medverkat i TV-programmet Mitt i naturen med Linda Olofsson. Vargarna spårar han med radiopejling. Flera vargar har försetts med sändare, som ger signaler till en bärbar pejlantenn.

Mars 2000. Så fort vi kommit upp till Fredriksberg skickade Göran ut oss på egen spaning bortåt Dunderberget, där en varg uppehållit sig de senaste dagarna. Vi körde bilen mellan höga plogvallar, men vid en myr planade vallarna ut och plötsligt såg någon av oss stora spår i snön vid myrkanten. Bilen stannades och vi tumlade ut i snön, en del av oss riktigt upphetsade. Vargspår direkt? Nej - men harspår. I önsketänkande kan vilka spår som helst bli till vargspår. Besinnande oss körde vi vidare för att lite senare vandra upp till ett bergutsprång där vi tog matsäcksrast. Vi njöt av en hänförande utsikt ner mot Västmanlandsgränsen. Långt bort såg vi en obestämd rovfågel sväva i motljuset från den intensivt lysande eftermiddagssolen.

Väl tillbaka hos Göran fick vi höra att två vargar hörts yla bort mot Lövsjön någon natt tidigare och enligt pejlen skulle vargparet finnas kvar i området. Visst ville vi höra vargyl. I bilkortege drog vi i sena kvällen iväg mot Lindesnäs och Nås för att vid Björbo svänga av utmed Mejdåsen ner till sjön Gryssen. Här skulle två vargar hålla till denna kväll. Vi fortsatte mot sjön Tyren men stannade vid myren genom vilken Häggbäcken rinner. Vi steg ur bilarna och ställde oss på rad, tysta för att lyssna. Det var vindstilla. Alla stjärnor sände sina tindrande ljus från den svarta himlen. Vi hörde en pärluggla i väster och från långt bort i öster hördes ljudet av rallybilar. Ingen vargsång förnams och den tilltagande midnattskylan tvingade in oss i bilarna igen. Ett sista lyssningsförsök gjorde vi vid Tyren. Vargarna var tysta denna natt. Vi var i ödemarken och vi visste att vargparet fanns här. Kanske låg de alldeles intill oss, kanske hade de dragit sig undan oss. Vi körde hem till vårt logi, vandrarhemmet i Fredriksberg.

I tidig morgon körde Göran upp sin fyrhjulsdrivna pick-up framför vandrarhemmet för att leda oss till Stora Lövsjön. Vid Håvån höll han upp antennen och det tickande ljudet talade sitt tydliga språk. Vargarna som nu fanns norr om oss var stadda i vandring österut varför också vi drog iväg i samma riktning. Vid sjön Håjen fick vi radiokontakt med vargparet igen. Vi var nära dem nu. Vid Salå vek vi av söderut på väg 247 mot Malingarna. Vi mötte en ström av takboxförsedda bilar. Man kunde gissa att de flesta var på väg till Sälenfjällen. Att vargar skulle passera över vägen visste nog bara vi och kollisionsrisk mellan bil och varg fanns. Ny pejling från vägkanten gav besked om att vargarna klarat sig undan att bli påkörda och redan befann sig öster om vägen.

Nu kunde vi genskjuta dem genom att svänga in på skogsbilvägen mot Mockfjärd strax söder om Malingarna. En bit in på den vägen vid den stora kraftledningsgatan stod en man med pejlantenn. Han var från Grimsö viltforskningsstation och kunde meddela att störst chans att se vargarna var när de skulle passera vägen 500 meter längre bort. Vid avtaget nedanför Bastberget satt vi sen en halvtimma i väntan utan att någon varg kom fram ur skogen. Vi gav upp och körde tillbaka till mannen med antennen, som kunde berätta att vargarna lagt sig för att vila i solskenet strax väster om ledningsgatan. Medan vi tillsammans med honom spanade över den breda gatan passerades den av en skidåkande man. Radiopejlen gav besked om att vargarna, uppenbarligen störda av skidåkaren och i skydd av en svacka, osedda av oss, tog sig över till andra sidan av ledningsgatan där de åter lade sig ner. Vi stod bara tvåhundra meter från de vilande vargarna. Självfallet ville vi inte störa dem. Känslan av att vara vargarna så nära var överväldigande och kanske hade den inte blivit så mycket starkare om vi fått se dem.

För att riktigt lära känna igen vargspår bakspårade vi nu vargparet. Sträckvis hade de gått i bredd för att då och då ha gått in i varandras spår. Avtrycken från framtassarna var stora som manshänder. Den intensiva spårningsdagen, som nu var slut hade givit minnen för livet.

Mars 2001. Åter i Fredriksberg där Göran Jansson ska leda oss ut till Stora Lövsjön där en varg hållit till de senaste dagarna. Via Lindesnäs körde vi till Sågtjärnen vid Lövsjöns nordspets varifrån vi vandrade ut på den fem kilometer långa sjön. Dagen var grå och temperaturen låg över nollan varför snön var mosig och tunggådd. Mitt ute på sjön fick vi radiokontakt med vargen som låg i skogen österut bort mot Skärtjärnen. Göran var ganska säker på att den återvänt till ett älgkadaver som legat där ett par dagar. Strax efter pejlingen korsade vi vargens spår som kom från väster över sjön och som såg ut att vara ganska färskt. Vi spanade intensivt mot skogen under vår fortsatta vandring ner till den lilla ö på vilken vi skulle ha lunchrast. Efter maten strövade vi omkring på ön och över viken ner mot Småtjärnarna. En i gruppen såg genast stora tassavtryck som gick ut från ön och misstänkte att det var vargspår. Göran bekräftade att det var varg och att spåret var rykande färskt. Med all sannolikhet hade vi skrämt upp vargen när vi nalkades ön och i skydd av den hade den sprungit söder ut. Den vargen var inte försedd med sändare. Mot en stubbe hade vargen urinerat och vi fick lära oss känna igen den osedvanligt starka vargurindoften. Även om vi inte sett någon av vargarna kände vi oss nöjda med att återigen varit dem så nära.

Dagen därpå for vi utan pejlutrustning till Nybrännbergets naturreservat sydost om sjön Gänsen. Det blev en tuff vandring från Gänsmossen i den lösa snön på skogsbilvägen upp mot reservatet på berget och deltagarna tvingades ge upp en efter en. Men med en riktig viljeansträngning tog jag mig upp till vägens högsta punkt, 275 m ö h, och fick lön för mödan. De stora spårstämplar som jag såg intill informationstavlan där uppe kunde knappast vara annat än från en varg. Åsynen av spåren gav mig en adrenalinkick som gjorde att trötthetskänslan jag upplevt sista biten på väg upp var som bortblåst och jag kunde utan möda återvända till de övriga exkursionsdeltagarna nere i dalen.

På väg hemåt hade några av oss sett mindre hackspett vid Igeltjärnen och i björkarna vid Norrbärke kyrka stenknäck. Två små men nog så goda upplevelser efter två dagar med stora upplevelser.

Mycket av spänningen och naturkänslan ligger i att veta att de stora vilddjuren finns i samma skogar som man rör sig i och visst skulle åsynen av något av dem förstärka den känslan. Jag tror ingen av oss upplevde rädsla för varg men nog skulle naturen kännas bra mycket fattigare om varg, lo och björn inte funnes där.                 

Till Nybrännberget återvände jag ytterligare två gånger under vårvintern 2001 för att ha turen att se både varg- och lodjursspår. Sista gången var jag där med en grupp elever från Lindboskolan i Hallstahammar.

Uppdaterad 2016-04-07