Växtzoner upp till Norrlandsterrängens gräns
När man söderifrån färdas upp längs Kolbäcksån från Strömsholm mot Fagersta kan man inte undgå att på den relativt korta sträckan märka att landskapet stegvis förändras. Åker man här på vintern är det oftast märkbara förändringar i form av ett allt djupare snötäcke och fallande temperatur.
Sommartid har man möjlighet att se en delvis förändrad flora. Avsmalnande dalgång gör att åkermarkerna krymper och förändrad jordmån ger inte samma odlingsmöjligheter som nere på Mälarslätten.
35-meterskurvan viktig växtzonsgräns
Det första märkbara steget kommer vid passage av Hallstahammars tätort just där höjdkurvan för 35 meter skär väg 252 strax norr om Åsby. Förutom att man kör in i barrskog kommer man här också upp på Strömsholmsåsen som vägen i stort sedan följer upp till Ramnäs.
Strax norr om Åsby vid Lustigkulla går också trädgårdsodlingsgränsen mellan zon 3 och zon 4. Att märka är att vi redan vid Strömsholm har lämnat zon 2, som i en smal bård följer mälarstranden.
I Västmanlands flora anger botanikern Ulf Malmgren (1982) att han vid undersökningar av Hallstahammars kommuns växtlighet 1970 funnit en tydlig övergång, såväl floristiskt som geomorfologiskt, just vid nivåkurvan för 35 meter i Hallstahammar. Vid fortsatta undersökningar fann han att samma förhållande gällde i hela Västmanland för denna nivåkurva från Ervalla i väster till Tortuna och N.Björksta i öster. Bland mer lättiakttagna växter, som huvudsakligen bara finns nedanför 35-metersnivån, återfinns mistel och slån. Vid Rallsta gård utmed vägen mot Bergs kyrka står Kolbäcksådalens nordligaste slånbuske och inne i centrala Hallstahammar har jag iakttagit mistel i rönn, äppelträd och asp. Nere vid Strömsholm trängs mistelbollarna i de stora ädla lövträden.
Nere vid Mälaren och upp till Hallstahammar är hasseln vanlig men utmed Kolbäcksån blr den sedan snabbt allt ovanligare. Från Surahammar och upp till Åmänningen är det endast få bestånd av hassel. Hasseln har inte en lika tydlig nordgräns som eken men i stort följer hasseln ekens nordgräns även om man kan hitta hassel i Skuleskogen strax söder om Örnsköldsvik. Jag har själv sett den troligen nordligaste hasseln på Balberget (Ångermanbalen) i Ångermanland och Västerbotens län. Så långt norrut växer hasseln på sydsidan av bergsbranter och är troligen en relikt från värmetiden.
Malmgren använder benämningen Mälarslätten för hela området från Mälaren upp till 35-meternivån där Skogslåglandet börjar. Inom Mälarslätten anger han dessutom en floristiskt betingad smal zon närmast Mälaren som han benämner Mälarområdet . Skogslåglandet sträcker sig upp till nivåkurvan 135 meter där Nedre Bergslagen tar vid och som längre norrut övergår i Övre Bergslagen vid 250-metersnivån.
Kolbäcksån nedströms Källandet rinner till större delen genom Skogslåglandet medan det av mig benämnnda Källandet huvudsakligen återfinns inom Nedre och Övre Bergslagen.
Limes Norrlandicus
Gränsen mellan Skogslåglandet och Nedre Bergslagen sammanfaller i stort med den biologiska norrlandsgränsen Limes Norrlandicus (R. Sernander 1932). Det är vid den gränsen som landskapet mycket påtagligt ändrar utseende från mestadels flacka skogsmarker med myrar och hällmarker, som på omkring 100 meters höjd följt oss från Ramnäs upp till Landsberget vid Åmänningen där ett kuperat landskap med utpräglade bergsformationer tar sin början. Det södra barrskogsbältet avlöses här av det norra.
Klibbal och gråal
Successivt har vi tappat en del sydliga växter men mött en del nordliga. Skogsalmen försvann som spontan redan söder om Hallstahammar. Ask i vilt tillstånd finns spontant vid Mälarstranden men norrut i ådalen är den flerstädes odlad och förvildad. Skogslinden som är vanlig nere vid Mälaren förekommer glest i ådalen norr om Hallstahammar.Den i ådalen förhärskande klibbalen möter i trakten av Ramnäs (Brattheden) den norrut allt vanligare gråalen. Redan på Bredmossen i Hallstahammar tillstöter ett mera nordligt inslag i form av dvärgbjörken som norrut blir vanlig i myrmarkerna. Helt plötsligt utmed ån dyker det nordliga lappvidet upp vid gränsen till Surahammar.
Ett annat nordligt vide är grönvide som växer på Kolbäcksåns strandäng vid Stora Fly i norra delen av Hallstahammar.
Den som vill se gullviva får söka den söder om Hallstahammar.
Den tämligen sällsynta backsippan finns på Strömsholmsåsen i Hallstahammar men inte längre norrut. I stället dyker här och var Mosippan upp om än mycket sällsynt.
Utmed åns strömmar upp till Surahammar är knäckepilen karaktärsväxt men efter Seglingsberg finns den inte med. Kanske strömmarna norröver inte tilltalar pilen av olika skäl, kanske är den stadd i långsam spridning norrut. Knäckepilen kan ursprungligen vara inplanterad.
Vid skogsekens gräns
En annan växt som vi i dess skogliga bestånd har tappat på vår färd genom Kolbäcksådalen är skogseken. På Mälarslätten var den talrik men vid Ramnäs fanns bara enstaka och norr om Fagersta blev den sällsynt. En vida spridd villfarelse är att eken har sin nordgräns vid Dalälven. Detta hänger samman med att när resenärer söderifrån på resa från Stockholm mot Norrland passerade Dalälven vid Älvkarleby försvann också snart ekskogarna men eftersom eken i stort följer den biologiska norrlandsgränsen upphör eken således redan långt ner mot sydväst i Bergslagen. Nu finns det tecken på att ”ekgränsen” av den pågående globala uppvärmningen kommer att flytta norrut.
Se vidare kapitlet om Landsberget.
Uppdaterad 2012-01-19