Introduktion
Renässans för naturromantik
Bland de källskrifter jag använt för att dokumentera Kolbäcksåns källand har de som skrevs när 1900-talet var ungt visat en påtaglig naturromantisk inriktning. Med stor noggrannhet anges utsikter från bergstoppar ofta med beskrivning av färdstigar och vandringsleder. Den natur, som vi idag hastar förbi och som allt fler upplever som ”häftig” bara om den innefattar ”grymma” utmaningar som bergsklättring i svåra branter eller offpiståkning vid bergens slalomanläggningar, var då något som turisten lugnt betraktade och njöt av i långsamt intagna portioner. Det tydde inte på lättja utan var ofta förenat med slitsamma roddturer och långa vandringar. För att nå utgångspunkter i norra Västmanland och Dalarna för dessa vandringar kunde för många upptakten vara en lång men rogivande båtresa på Mälaren och Kolbäcksån (Strömsholms kanal) eller tågresor för dem som bodde i Mälardalen. Men även under dessa resor, som vi idag oftast uppfattar som transportsträckor, fanns mycket att uppleva.
Ångbåten stävade i sakta mak genom det föränderliga landskapet med uppehåll vid alla slusställen, bara i Hallstahammar fanns åtta slussar. Även om järnvägsresandet revolutionerade restiden var tåghastigheten inte högre än att man kunde hinna uppleva den natur, som man for fram igenom. Dagens Reginatåg som löper fram genom Kolbäcksådalen i allt högre hastigheter gör att landskapet fladdrar förbi och blir svårgripbart.
SJ talar i en annonskampanj om ”den inre upplevelsen”. Resenären ska själv bygga upp egna bilder i sitt inre under den snabba färden. Snabbussarna som för sina passagerare på ”route 66” utmed de vackra Barkensjöarna vid Söderbärke bjuder resenärerna på videofilmer och kör därför med fördragna gardiner. Fortfarande väljer ändå många bilister att ta en njutbar rast vid Kolbäcksåns klara källsjöar Malingarna på sitt ”dalarally” till och från Sälen. Vägens krokighet, där den löper fram på den smala rullstensåsen genom sjöarna, gör att man tvingas dra ner på hastigheten och då hinner uppfatta skönheten i landskapet. Stressmissar man ändå de första två rastplatserna stannar man nog på den tredje rastplatsen för att finna ro på detta Sveriges motsvarighet till Finlands Punkaharju.
JUNIAFTON PÅ LANDSBERGET
Bergslagsland ligger
för Dina fötter
där Du står
i rostigt järntorn
på Landsbergstopp.
Din blick fångar
hela det källand
som ger vatten
till Bergslagens floder.
I nordväst syns
Barken blänka
I Kilsbergen blinkar
TV-mastens fyr
med svagvitt sken.
Du greppar Åmänningens alla öar
och vid andra stranden
världsarvets Ängelsberg.
Storlommen i Bredatjärn
svarar på ropen
från den i Möatjärn.
Lomkonsert,
vildmarksmusik.
Aftonen är rosa.
Längst ner i sydost
skickar Västerås
upp sina högsta byggnadsverk
över horisonten.
Rödvingetrastens skarpa låtar
ljuder.
På vallen invid Djupebo lagun
har slåtter just börjat.
Från kanalbåten
hörs dragspelsmusik
där den stävar
förbi Kappadocia.
Röd rök stiger upp
från Avesta.
I samma synfält
de stängda gruvornas lavar.
Jetmaskinen sänker sig
kvällssolsblänkande mot Romme.
Silvrig slingrar
genom skogslåglandet
alomgiven Kolbäckså.
En kort ljudstöt
hörs i öster
från pilande tåg
på väg mot mälarland.
Du går ner
från berget,
känner doften
av orkidén
i sluttningsmyren.
Och kvällen blir inte natt.
Fotnot: Kappadocia, liten ö i Åmänningen.
P.W 2005
STF i Källandet
I en annons i Svenska Turistföreningens (STF) årsskrift från 1926 för Stockholm-Västerås-Bergslagens Järnvägar hette det bland annat: ”Till Dalarna genom Mälaredalen med vackra utsikter bl a vid Stäket, Kalmarsand och Ekolsund och genom Västmanlands bergslag i Kolbäcksåns dalgång med talrika, av skogklädda höjder kransade sjöar och natursköna platser såsom Ängelsberg, Fagersta, Smedjebacken m.fl.”
Från Ängelsberg bibana till Kärrgruvan, där den egendomliga Mossgruveparken är belägen. Från Ludvika (nära Rämshyttan)……..förbi Grangärde, Björbo (nära Floda) och Nås (bekant från Selma Lagerlöfs ”Jerusalem”) till …….”
På tåget till Ludvika fanns naturligtvis ”restaurantvagn” som serverade allehanda läckerheter, som kunde inmundigas vid fönsterbord med vy över sjön Åmänningen som järnvägen löper tätt intill mellan Ängelsberg och Fagersta.
I STF: s resehandbok för Dalarna med tryckår 1904 beskrivs järnvägssträckan mellan Söderbärke och Smedjebacken så här: ”Kyrka och prästgård med idylliskt läge (Söderbärke). Kyrkan framskymtar, strax sedan tåget lämnat stationen. Strax före Vanhälls anhalt kommer man in i Norrbärke socken. Sjön (N. Barken) blir åter synlig; storartade utsikter öppnar sig; den vackraste delen af resan tager här sin början. En härlig löfskog v., sjön med sina storartade omgifningar”.
Trots att texten är komprimerad och ofta mycket saklig och detaljrik när det gäller uppgifter om värdshus, telegraf, rikstelefon, post, läkare, apotek och skjutsstationer är det slående hur många naturbeskrivningar författaren lyckats få med.
På Nya hotellet i Smedjebacken kan man 1904 få hel inackordering för tre till fyra kronor per dag. Hotellet har 16 rum med elektriskt ljus och härifrån kan man göra utflykt till ”Ufberget med härlig utsikt; äkta bergslagsnatur”.
I STF s resehandbok Dalarna, femte upplagan (1922), kan man läsa att man med ångbåt på 2-3 dagars resa från Stockholm till Ludvika/Grangärde färdas genom ”den vackraste delen av Västerbergslagen”. Landsvägen utmed Åmänningens sydvästra strand ”lämpar sig för hjulryttare och vandrare…”. Naturromantiken synes nå sin höjdpunkt i beskrivningen av båtfärden från Ludvika till Grangärde: ”Över Väsman går regelbunden ångbåtstrafik, en turistled, som i naturfägring söker sin like och som jämförts med färden över Achensee i Nordtyrolen.”
I dag känns beskrivningen väl sockervadderad men nog saknar jag en modern variant av lockande naturbeskrivning för Kolbäcksåns källand.
Därför hoppas jag kunna bidra med skildringar som kan engagera läsarna till att göra utflykter i området i det tidiga 2000-talet. Var och en som kan komma över STF s gamla resehandböcker har dock oöverträffat detaljrika källor att ösa ur.
Här följer ytterligare några exempel på informativa områdesbeskrivningar hämtade ur femte upplagan för Dalarna. Utsikten från Gasenberget NO om Grangärde: ”….den härligaste utsikt över Väsmandalen och Grangärde. Några hundra m högre upp på berget vidgas denna utsikt åt N och V över ett väldigt skogslandskap mot Säfsnäs, Floda, Nås och Mockfjärd, med Höglinda, Byrilsåsarna, Fagerberget, Bastberget och Tansväggens höjdsträckningar, utgörande vattendelaren mellan Dalälvens och Kolbäcksåns vattenområde.”
Berget Tansvägg (vattendelarberg mellan Västerdalälven och Kolbäcksån) ”erbjuder en härlig utsikt över Gagnefsbygdens röda stugor, över Leksandsåsar till Orsabergen i N, i S över Väsman till höjderna i Västmanland samt i V över Floda och Nås ända in i Värmlands skogsbygder”. I sanning en noggrann utsiktsbeskrivning från källandets kanske mesta utsiktsberg. För att kittla besökarna med trolldomsstämning berättar STF-boken från 1922 om jättarna Alten, Tansen och Basten som bodde i Tansvägg och Bastberget.
Om Säfsnäs finnmark där Kolbäcksån har sina västligaste källflöden kan man läsa: ”Sävsnäs är ett höglänt bergland och bär vattendelaren åt såväl Dalälven och Mälaren som Vänern. De trånga dalbottnarna ligga på en höjd av 250-395 m och bergen höja sig ett par hundra m däröver. Naturen är vild och storslagen. Ett besök här är lönande. Särskilt må nämnas Sävsnäs lämplighet för skidsport med sin på grund av det höga läget stora snörikedom och sin starkt kuperade terräng.” Intressant att notera är att beskrivningen var densamma i 1902 års utgåva. Skidsporten i området var alltså redan då utvecklad.
I dag är Säfsen ett ”alpint” centrum med långa skid- och skoterleder in i Källandet. Från detta Bergslagens tak rinner vatten till Bottenhavet genom Västerdalälven och Dalälven, tillÖstersjön genom Kolbäcksån, Arbogaån, Mälaren och Norrström och till Skagerack genom Gullspångsälven, Vänern och Göta älv.
I den andra reviderade upplagan av STF: s resehandbok för Dalarna, Värmland och Bergslagen från 1945 har man tagit bort Värmland som utgavs som särskild volym. En hel del av innehållet härrör från de tidigare resehandböckerna för Dalarna. Innehållet har till viss del avromantiserats men fortfarande kan man i boken med tryckår 1949 till exempel läsa ”Längs Kolbäcksån till det utomordentligt vackert belägna Morgårdshammar”… Texternas detaljrikedom är fortfarande god. Om Smedjebacken heter det: ”… och småningom framträder över sjön det ståtliga Uvberget ovanför Smedjebacken. Genom Flatenbergs ovanligt välbevarade hyttby med bergsmansgårdar, smedjor, en 1918 nedblåst hytta (i bruk sedan 1616), m m; därpå över banan och Kolbäcksån till Smedjebacken, köping (ca 3100 inv) och livlig handelsort med Norrbärke sockens kyrka …”
Med Dan Andersson i Källandet
Skalden och författaren Dan Andersson som levde i Grangärde finnmark i början av 1900-talet har med stor noggrannhet skildrat naturen i Källandet mellan Grängesberg och Säfsen. I STF: s årsskrift från 1918 berättar han om bygden och naturen. Här följer några exempel från boken ur avsnittet På strövtåg i Grangärde finnmark där Dan är ute och vandrar med sin kamrat Hoby:
”Vi går vidare. En smal och tvärbrant fästig leder upp på Rönnberget. Detta verkar fjäll, fast det ligger endast 466 m ö.h. Utsikten är rent berusande. Häruppe blåser alltid en sval vind och viskar i ljungen. Annars är bergstoppen en jämn platå, varifrån det uppges att man kan se tio kyrkor. Jag har aldrig släpat med mig kikare och betvivlar uppgiften på grund av hela traktens enorma bergighet. Men Grangärde kyrkas vita torn sticker av 2 ½ mil bort över de böljande gröna öknarna.
Och så gå vi vidare utför berget ner i dalen norrut. Vi passera Kaskolet och Matten-Draina längre ner. Vidare!”
Här berättar han om mötet med två pärlfiskare som ”ha funnit två vackra pärlor i närheten av Nyhyttan – i Pajsoån – …”
”Över Nitten som är den först bebyggda platsen i finnmarken, vandra vi upp till Stora Älgberget och stanna på dess topp ett par timmar, beskådande hur den nedgående solen speglar sig i Hyttsjön. Men som pärlfiskarna nödvändigt måste undersöka Bredsjöån, besluta vi oss följa den för att sedan skogsledes över Aspåsen taga oss fram till stora landsvägen mellan Ulriksberg och Markfallet för att stanna i Markfallet.”
Åter hemma i Skattlösberg efter vandringen, som hade sin vändpunkt på Kullerberget i väster utanför Kolbäcksåns källand, ger Dan Andersson denna skildring av ”finnmarkens huvudstad”:
”Byn särskilt dess södra del, ligger himmelshögt, och från den översta toppen av berget, där Finn-Per bott, har man den väldigaste utsikt åt alla väderstreck. Där stå vi i stum andakt medan solens sista ljus för kvällen skälver över Slagtjärn, Stentjärn och Stormossen, där tranor brukar häcka och där vildgäss vila sig i stora band på väg till och från soligare land.
Och mitt på toppen teckna sig mot himlen murstenarna på tomten där Finn-Pers stuga stått, piskad av himlens vindar i hundra år och nu riven och bortförd. Som barn brukade vi köpa ägg och filbunke där av Finn-Persmora – hon som sådde råg med vänstra handen, kolade milor, lagade skor och kärnade smör med samma skicklighet.
Men nu går solen ned på riktigt. Sjunker som en gul svan i de väldiga bergens famn och stänker blodröda pärlor över västra valvet. Sval far kvällsvinden fram och prasslar i dvärgbjörkarna och den förkrympta apeln, som ännu skuggar muren där en gång en idog finnes stuga stått.”
Jag känner en lockelse i att följa i de två unga vandringsmännens spår nu nästan 100 år senare. Beskrivningarna av färdvägarna är mycket noggranna och bör därför vara lätta att följa. Lite av den stämning som Dan framkallar vid skildringen av Skattlösberg har jag upplevt de många gånger jag besökt byn. Skattlösbergs natur och rika blomsterängar framkallar känslor av välbehag.
Men man måste också inse bygdefolkets slit och umbärandena i armod och tjuriga frostnätter fram till Dans dagar och säkert långt senare, för att få bilden komplett. Delar av bilden finns i hans dikter och han framstår inte som storsvensk. Hans diktning känns folknära men starkt naturromantisk. Vid den här tiden var många författare nationalromantiker och hade svensknationalistisk storvulenhet som ideal i sin diktning, något som idag känns väldigt främmande. Renässansen ska därför bara gälla naturromantiken som jag uppfattar som oskuldsfull.
En författare som givit oerhört mycket genom sin iakttagelseförmåga vid resor och vandringar i Källandet är Karl-Erik Forsslund (1872-1941). Mer om honom står att läsa under rubriken ”I Forsslunds spår”.
Medan Dan Andersson genom sina många tonsatta och kända dikter oftast framstår som naturromantiker syns Forslund vara mer vetenskapligt naturnoterande. Vill man få en mer mångfacetterad bild av Dan Andersson liv och diktning kan jag rekommendera Göran Geiders bok Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke (2008).
Dagens konkurrens om utflyktsmål
Den lilla sammanställning av skildringar i STF-publikationer från tidigt 1900-tal som jag gjort här vittnar om en noggrannhet i naturbeskrivningar som vida överträffar dagens resehandböcker. Märk bara utsiktsbeskrivningarna från bergstopparna i källandet. Det finns i dagens torftiga färdbeskrivningar ingen motsvarighet till dessa. Man kan naturligtvis invända att intresset för att bestiga berg vid förra sekelskiftet var nytt. Turismen hade börjat utvecklas och många var hänförda över att få komma ut i naturen och då blev utsiktspunkterna väsentliga och bidrog till spännande upplevelser. Att se långt ut över blånande åsar och glittrande sjöar och vattendrag gav en ny dimension av naturupplevelse åt vandraren. För att ge ännu vidare utsikter byggdes under början av 1900-talet utsiktstorn på en del bergstoppar. Naturromantiken stod på toppen före andra världskriget och falnade därefter. Ändå lärde skolan genom geografiundervisningen ut mycket av landskapens natur långt in på 1960-talet. Själv har jag fått lära mig rabbla Västmanlands och Hallands åar utantill. Visst visste vi var Kinnekulle och Järvsö klack låg redan som 12-åringar. Kunskaper som befästes med bilder som skulle färgläggas i arbetsböckerna.
Konkurrensen om utflyktsmålen är hård nu när vi rusat in i 2000-talet. Nu lockar bungy-jump över Victoriafallet, fallskärmshopp från Trollveggen, lejonsafari i Kenya, forsränning i Kazakstan, wind-surfing i Australien och offpiståkning i varje bergssluttning vare sig det är i Högbyn vid Fagersta eller i Sierra Nevada. Urhäftigt, grymt spännande, dödsföraktande och kickgivande. Har då Flenberget med sitt trätorn i norra källandet någon chans att hävda sig som turistmål längre. Möjligen för pensionärer med kvarvarande spänst i steget menar kanske någon. Nej, jag tror att tornets chans är bättre än så. Det bevisas av att jag med många ungdomar i släptåg visat dem upp på Landsberget söder om Fagersta och vidare upp i det gamla brandtornet av järn för de som vågat (!). Väl där uppe har de förstummade kunnat insupa vyerna över en stor del av Källandet upp mot Ludvika och bergen kring Borlänge. ”Hit ska jag åka med pappa och mamma i sommar”, har varit en inte ovanlig tonårskommentar. Lockelsen ska naturligtvis inte bara ligga i att det finns torn på topparna. Utsikter och klättringar kan man få på många av källandets berg ibland nog så ”grymma”.
Nu behöver inte det ena sättet att uppleva natur och kultur utesluta det andra. Men för min del skulle det nog räcka med att få stå vid stranden av Zambezifloden någon timma och imponeras och njuta av den mäktiga vattenröken över Victoriafallet. Hoppa bungy-jump kan man väl göra i Jönköping eller Umeå. Men snabba upplevelser på lång distans verkar vara mottot. Tänk på att Dan Andersson tog hela två timmar på sig för att begrunda utsikten från Stora Älgberget över Kolbäcksåns källand. Ett läppjande på svensk natur där den är som allra vackrast.
Karlfeldts råd
I STF: s årsbok från 1926 skriver författaren Erik Axel Karlfeldt (1864-1931) efter att tillsammans med ett par fransmän med tåg ha rest genom Norge om hur de hade imponerats av storslagenheten i det norska landskapet. Tåget fortsatte in i Sverige och när man passerade Storlien hade mörkret redan fallit och när det åter ljusnade var tåget långt nere i Jämtland. Resenärerna kunde nu blicka ut genom kupéfönstret över ett skogigt och regnigt Jämtland ”och jag kände mig smått skamsen över att vårt land knappt kunde visa dem annat en mil på mil av regnig skog”, skriver Karlfeldt och fortsätter:
”Nej, Sverige är intet paradland, och gudskelov för det. För att uppskatta vår natur och vårt folk måste man själv vara svensk, född till känslan av det rika och mångfaldiga som gömmes i vår torftighet.”
Karlfeldt underskattade säkert utlänningars förmåga att se det sköna i den natur, utan storslagenhet, som Sverige har att erbjuda, men risken är nu att vi själva håller på att tappa denna förmåga.
Så här lyder Karlfeldts råd om att lära känna landskapet: ”Man skall ha den svenska blicken för att kunna resa i vårt land med nöje och utbyte, och hellre än att flyktigt genomjaga landet skall man stanna och fördjupa sig alltemellan. Lämpligen kunde man då som Linné eller som Törneros och Almquist och de andra upptäckarna av det svenska landskapet färdas på skjutskärra, nöta sig uppför backarna, tråna sig genom skogarna, släpa sig över slätterna med föga mer än plöjarens fart. På det viset lär man sig ett land och får i sig dess levande luft. Men allra helst bör man gå på sina fötter, vilket förutsätter att man är ung och rask.” Så talade en sann nationalromantiker.
Vi är idag fortfarande mycket dåliga på att utomlands marknadsföra Sverige utanför Stockholm och Göteborg. Framför allt gäller det de mindre spektakulära turistmålen. Dit räknar jag idylliska småstäder som Arboga och Hudiksvall, berg som Smålands Taberg och Hästbergs klack, Bjärehalvön i Skåne, Höga kustens nationalpark, Kolbäcksåns dalgång, Fänforsen i Västerdalälven, kyrkstaden i Arvidsjaur, Västmanlands slott etc. Listan kan bli mycket lång.
Vi kan börja med att locka svenskar att besöka de odramatiska resmålen och göra det möjligt för våra nya svenskar, invandrarna, att få uppleva landet utanför storstäderna och flyktingförläggningarna. Min övertygelse i motsats till Karlfeldt är att vi oavsett uppväxtland har förmåga att uppleva vårt lands skönhet även om den ”gömmes i vår torftighet”. Vad som saknas idag är information om vad Sverige har att bjuda både svenskar, immigranter, flyktingar och utländska resenärer i form av turism.
När den högsta vågen av spektakulär äventyrsturism dämpats kommer många att söka sig till det mera småskaliga runt om i världen och om inte förr ska vi i Sverige kunna vara med och konkurrera med våra enkla turistmål om dessa turister. Kanske är det dags att återskapa något av den naturromantik som var så tydlig i början av förra seklet. En vandring mellan de sedan länge övergivna fäbodarna i Källandet behöver inte vara en mindre stark upplevelse än att vandra mellan Alpernas ännu levande ”almar” (fäbodar), bara olik.
Dan Andersson berättar i Bärgslagsposten
Till sist vill jag än en gång låta Dan Andersson visa sin iakttagelseförmåga av naturen när han som 17-åring i Bärgslagsposten den 16 juni 1906 skriver följande kåseri med rubriken Sommar i Bärgslagen.
Har du sett Bärgslagen i full sommar? Har du inte? Nå, då är du endast att beklaga. Då har du ej sett det skönaste af det sköna, och ej det storslagnaste av Dalom. Och då beklagar jag dig. – Men om du har sett något, som fullkomligt saknar motstycke – något som ej är ”hvardagsmat” för turistögon. - - -
Följ mig då på en liten promenad upp till det s.k. Mällansjöbärgets (ungefär en half mil sydväst från Grangärde kyrkoby) skogbeväxta krön och låtom oss där titta omkring oss ett slag. Själfva färden dit upp erbjuder intet af vidare inträsse, - men en gång upp på bärget skall du glömma det, som föreföll dig ”dig så smått” på uppresan, för det som nu möter din blick.
Vi se nu på en gång så mycket, att det snart sakt är omöjligt att följa med allt. Vi sätta oss ned och betrakta det som är oss närmast, nämligen jättedalen framför med sina trenne sjöar, som ligga i rak linje i söder och norr. Längst ned mot norr ha vi Mällansjön, en långsträckt och dyster skogssjö, hvaraf bärget fått sitt namn. Inklämd mellan tvänne nästan lodrätt nedstupande bärgväggar erbjuder den en vild och ödslig anblick. Och på grund af sin form mera påminnande om en lugnt flytande större å, än om en skogssjö. Vid dess södra eller hitre ända utmynnar en liten bäck, hvars brus når vårt öra ända hit upp, och som, efter att ha fortsatt sitt lopp dalen utför ungefär två km., utmynnar i den strax nedom våra fötter liggande Norsen. Till sitt naturliga omfång ej mycket större än den nyss beskrifna Mällansjön (c:a tre km. lång och en km. bred) har den genom uppdämning vid Norsån (ett nedlakt bruk beläget ungefär 5 lm nordost om Norhyttan) ökat sitt omfång rätt betydligt. Längs upp mot söder synes den strax intill Norsån liggande ”Flogen” och så är det slut på sjöarna i din omedelbara närhet.
Men se längre bort och ditt öga skymtar en flik av Bysjön med Grangärde kyrkas vackra tornspira i bakgrunden. Och vidare Väsmans hela skimrande, af öar och uddar här och där skurna yta. - -
Och ”bärgen de blå” sedan! På andra sidan Mällansjön uppe på bärget ligga tre eller fyra små fäbodstugor, med täcka små åkrar omkring. Vinden susar så melodiskt i furornas sakta vaggande kronor, du hör ljud af koskällor, af valljäntans gälla lockröst och öfver allt rundt omkring tona drillar från trast och lärka.
DET ÄR SOMMAR I BÄRGSLAGEN
Det sommar är i bärgslagsbygd
I björkars hägn och granars skygd
I hvarje hem för frid och dygd, -
Och hvart du går och hvart du ser.
Och från hvar höjd du blickar ner
Du tjusas mer och mer.
D. A-n.
Uppdaterad 2012-03-31