Utflykter
- Gyllbergen, 2004
- Källan i Borlänge, 2004
- Mossnycklar, 2004
- Grangärdetrakten, 2004
- Söderbärke-Norberg, 2004
- Gruvor och hyttor, 2004
- Källorna i Ljusnarsberg, 2004
- Källorna i Hedemora, 2004
- Snöån och Väsman i snötid, 2005
- Utflyktsmål i vårtid, 2005
- Naturreservatsturer i sommartid, 2005
- Källandskultur i kubik, 2005
- Gyllentid i bergen, 2005
- Sista snöturen, 2006
- Fäbodutflykt med SPA i juni, 2007
- Guckusko i midsommartid, 2008
- Svårnåbara berg i nordväst, 2009
- En fiktiv resa till iskanten
Källandskultur i kubik, 2005
Dag 1
Lövbergsstuga
Värmen med de solklara dagarna försvann 2005 vid mitten av julimånaden och vi gick in i en ostadig lågtrycksperiod med stundtals kraftiga regn. När nu luften blivit svalare passade Ingvor och jag på att göra en tvådagarstur den 26-27 juli till intressanta kulturmiljöer i Källandet. På gården Skräddarbo i utkanten av den idylliska byn Torrbo, strax norr om Smedjebacken, föddes 1918 en av vårt lands stora lyriker, författaren och akademiledamoten Werner Aspenström. Sin uppväxt här beskriver han i prosasamlingen Bäcken, som han skrev 1958. Det var vid hörnet av den ännu kvarvarande ladugården på andra sidan landsvägen, som Werner från sitt hus beskrev den smältvattenbäck som rann ner i den stora bäckfåran som mynnar i Norra Barken. Gossens tankar följde vattnets väg ner genom Kolbäcksådalen och han konstaterade att man på vattnet kunde komma ”ända till Amerika”. Här stod vi nu vid ladugårdsknuten och försökte leva os in i den bild som den unge diktaren återgivit. Något smältvatten rann där självfallet inte nu men bäckfåran över åkern var tydlig. Intill bäcken gick en ko med kalv och betade. En collie och en katt kom nyfiket men välkomnande mot oss på ladugårdsbacken. Vi gjorde en sväng in på bygatan i Torrbo utmed vilken många vackra gamla gårdar ligger varav en del har loftgångsbodar. Nere vid småbåtshamnen fann vi en lämplig rastplats för vårt förmiddagsfika. I värmande sol bland blommande renfana drack vi vårt kaffe. Ett par gräsänder drog upp silverstreck på den spegelblanka viken.
Strax norr om Nyhammar går en skogsbilväg upp till Gasenbergs fäbodar. Efter brant stigning tar bilfärden slut vid en vägbom. På vår vandring genom barrskogen fram till vallen passerade vi den guldglittrande Bäverbäcken som lär ha fått namnet av författaren Albert Viksten när han 1923 gästade författarkollegan Ivan Oljelund som bodde på vallen. Viksten skrev här sin kända roman just med namnet Bäverbäcken. I Oljelunds stuga bor numera familjen Lennart Pettersson från Västerås. Lennart, som avbröt sitt arbete med slyröjning när vi kom upp, berättade att hans moster varit gift med Ivan. Han visade oss den enkla skrivarstuga från 1790 där Ivar Lo Johansson 1933 skrev färdig sin debutroman God natt jord. Med Lennart och hans hustru som ciceroner gick vi runt på vallens slåtterängar där blomningen just nått sin kulmen och slåttern börjat. Bland växterna la vi märke till förvildad Digitalis.
På en av vallens västliga gårdar var Bosse Söderström från Nyhammar i full färd med slåttern. Han berättade om Länsstyrelsen rekommendationer för slåtter som kan gynna ängsfloran. Utsikten från Gasenberg ner mot Väsman begränsades av högvuxen granskog men avverkning var planerad men blivit uppskjuten på grund av stormfällningen i Småland.
På den här utfärden hade vi inte tänkt stanna vid Malingarna som annars varit brukligt. Innan planerad övernattning i Björbo skulle vi hinna med att besöka några fäbodar bortom Mejdåsen och vi var redan sena. Men i Lilla Malingen fick Ingvor syn på ett storlomspar och ett sådant kan man bara inte passera. Paret måste bara fotograferas. Vi stannade och kunde länge beskåda de båda fåglarna som lugnt simmade framför oss skapande ödemarksstämning alldeles intill länsväg 247.
I sen eftermiddag körde vi från Björbo upp längs Mejdåsens västsluttning. Vi passerade vattendelaren mellan Västerdalälven och Kolbäcksån och var strax framme vid Lövbergets fäbodar. Det mest påfallande med fäbodstugorna här är de vackra brokvistarna (förstukvistarna) som saknar motstycke på andra vallar. En del av kvistarna hade vitmålade rundpelare i ytterhörnen och svängda plankstolpar intill stugans yttervägg. Det vanliga var dock att även ytterhörnen hade vita svängda plankstolpar.
I Karl-Erik Forsslunds bok om Floda beskrivs vallen ganska ingående och med kopierade utdrag ur den boken i handen vandrade vi runt bland alla stugorna och kom in bland de sydöstligaste som övergår i vallen Forsbodarna. Vi försökte känna igen de stugor Forsslund fotograferat men då åttio år förflutit sedan de förevigades har stugor rivits eller genomgått exteriörsförändringar som vid ett kort besök omöjliggör identifiering. Alla förändringar har ändå utförts pietetsfullt och en solpanel på en av dem gav vi godkänt. Kvar står den tall som Forsslund beskriver så här: ”Toppen är torr och märken röja innanröta, men den kan stå till andäktig beskådan ännu i decennier – och den är väl värd att beskåda och bevaras: omkring 25 m. hög, 2,65 m. stamomkrets vid brösthöjd, sällsport välvuxen med kraftiga grenar och gles men vacker krona.” Här stod vi andäktigt beskådande den tall som inte förändrat sig märkbart sedan förra seklets början. I söder hänger Lövbergsvallen nästan ihop med vallen Finnlindorna som är högst belägen i trevallsområdet. Den ligger cirka 330 meter över havet. Här går berg i dagen och viss utsikt bjuds ner mot och över sjön Orsen, en av Kolbäcksåns större källsjöar i området. Totalt finns på de tre vallarna femtio stugor.
Vandrande från Orsen kom jag en gång på 1970-talet upp till Finnlindorna. På ”ljugarbänken” satt två Flodakarlar. Jag bjöds att sätta mig ner och vi började samspråka. Jag ville veta om de visste något om naturreservatet på det höga Byrrtjärnberget, som ligger bara fem kilometer bort i nordväst och som jag tänkt besöka. Karlarna tittade på varann, tänkte och mumlade något på flodamål och svarade sen att de inte visste något om berget för ”det ligger ju bôrt i Nås”. Vi satt gubevars i Floda! Vad som fanns på andra sidan sockengränsen var inte av intresse men desto mer fick jag höra om fäbodlivet i Floda. På Lövberget bodde vid tiden för krigsutbrottet 1939 författaren Edvard Gummérus. Bland hans litterära verk märks Sägner från berget och Livets bröd. Det senare handlar om Dan Andersson.
Förutom Orsen finns i det här det nordvästligaste området av Källandet flera vackra dalsjöar, alla inordnade i strömriktningsmönstret från nordväst mot sydost som Ilnen, Tyfsen, Gryssen, Tyren och Håjen. På en höjd nordost om Tyren ligger fäbodvallen Tyrsberget. Vi åkte upp dit och fann i aftonsolens gyllensken det tjugotal vackra stugor som finns på vallen som ligger cirka 330 meter över havet. Här uppe kan man om man har tur höra vargens yl. Om vargar i området står att läsa i kapitlet På vargspårning i Källandet.
Dag 2
Bastbergsfår
Efter övernattning i hyrd stuga i Björbo körde vi den extremt branta vägen från Gåsholmen upp på Mejdåsen. Från det nyrestaurerade utsiktstornet intill gruppen av radiomaster kunde vi blicka in över Källandets nordligaste delar. Tornet står på 400-metersnivån på Västerdalälvssidan med vattendelaren en kilometer sydost ut. Vattendelaren går över Mejdåsens topp, Lejtjärnsberget (457,5 m ö h), som är Källandets nordligaste berg.
Från bergets sydslutning rinner vattnet ner mot Lejmyran och Möckelmyran. Den senare är tillsammans med Tackåsmyran Källandets nordligaste myr. Från tornet bjöds vi en vidunderlig rundsyn. Den meandrande Västerdalälven gled glittrande fram genom dalen inunder oss. I Dala-Järna långt bort i väster blottade Hunnflen sin hjässa ovan täta dimmor. I norr kunde vi skönja bergen upp mot Mora, i öster bergsryggarna kring Tansen och i söder Källandets höjder ner mot Flen och Kullen. Föredömligt fanns panoramabilder med förklarande text till vad man såg uppsatta ovanför de skjutbara fönstren i tornrummet.
Som en naturbarriär ligger bergen här på rad och ger en mäktig fond sedd från Nåsbygden. Barriären avgränsar mycket bestämt det lilla vatten som rinner ner mot Västerdalälven från de många bäckar som söderut rinner ner mot Kolbäcksån. Mejdåsen med Lejtjärnsberget utgör en del av barriären men det finns en svacka mellan detta flodaberg och nåsberget Byrrtjärnsberget. Svackan utgörs av ett myrkomplex, Sälsflotten med Lissrumsmyran. Vid Borgbodarna som ligger mellan myren och älvstranden var det en gång tänkt att Strömsholms kanal skulle sammanbinda Kolbäcksån med Västerdalälven. En sten med inskription om planen lär här utmärka platsen för det då tilltänkta ”sammanflödet”. Bergsbarriären skiljer den genom översilningar bördiga dalgången utmed älven från det kärva och ödsliga men sjörika höglandet i söder. En kulturell brytningslinje följer i stort Nås-Björbo-Flodabarriären som fortsätter vidare österut. Kontakterna mellan bergslagsborna söder om den och älvdalsborna var genom barriären inte särskilt täta i gången tid och bondekulturen hade inte mycket gemensamt med brukskulturen. Vid midsommartid och andra helger hände det dock att man träffades för att dansa. Karl-Erik Forsslund skriver om Salågårn norr om Malingarna: Mycket berättas om Salågårn; här såldes vin som sades blandat med brännvin, här möttes folk från Floa (Floda) och Gränje (Grangärde) i många år och höll stordans vid midsommar och andra hälgdagskvällar om sommarn, under Björs Olles tid också på vintern.
Finnbygdens invånare i Källandet hade begränsade kontakter med såväl bruksfolket som älvbönderna. Men de senare hade en viss insyn i Källandets liv genom de talrika fäbodar som de anlade i Källandets högst belägna nordliga delar på andra sidan vattendelaren. Här uppe kunde de blicka söderut mot Grangärdebygden och ibland skrämmas av röken och elden från bergslagshyttorna. Karl-Erik Forslund skriver: I Risåsa sjöng koskällorna förr i tiden: ”Arnäs (Harnäs i Norrbärke) å Marnäs å Ludvika Bruk där plåg dôm fôlk – sô stena rinn sôm tjôcka mjölk.” Det var ”ett uttryck för den motvilja, Flofolket hyste mot den bullersamma gruvrörelsen och järnindustrin i de södra grannsocknarna” skriver upptecknaren (Ola Bunnbers efter Trost Kissti).
Kanske reflekterade inte fäbodfolket så mycket över att vattnet i bäckarna kring vallarna inte rann ner i deras hemdalgång utan kvillrande rann söderut mot ”okänt mål”. Helt klart är att det var flodaborna som helt dominerade Källandets fäbodliv. Smärre fäbodar ner mot Nyhammar brukades dock av folk från Gränje (Grangärde) som influerats av flodafolkets fäbodväsende. Något mer omfattande fäbodliv har aldrig förekommit nere kring den egentliga Kolbäcksådalen.
När vi stod där uppe i tornet förnam jag känslan av att vi var ganska ensamma i ett jättelikt skogsland i det överblickbara området, omedelbart söderut det ödsligt storslagna bergslandet, på något sätt onåbart men ändå inte. Skogsbilnätet finns där men det vill jag räkna bort, kanske är det tillfälligt. Bergslandet bryts till viss del tillfälligt nere vid Grangärde och Väsman i sydost, men i söder hänger höglandet med ner till Kilsbergen. I väster är det Klarälvsdalen som blir ett smalt avbrott innan skogarna och bergen fortsätter in i Norge. I öster är det slätten kring Stora Tuna med Dalälven som utgör en sorts gräns för höglandet. En stor del av detta högland utgörs av Källandet. Helt utanför Källandet kan vi blicka ut över skogslandet som på andra sidan älven sträcker sig bort mot fjällen. Norrut vidtar den taiga som norr om Bottenviken böjer av mot öster, fortsätter genom Finland och Sibirien till dess den når de höga bergskedjorna bortom floden Lena. Jag kände mig som en mycket liten figur i ett oändligt skogshav navigerande med hjälp av inlärd kartbild. Jag kände inte vilsenhet, bara respekt inför skogens storhet.
Nu var det Bastbergets fäbodar som väntade. Vi gick ner ur tornet och från Källbäcken i Björbo styrde vi bilen österut med älvkontakt vid Lusknäppviken och sen söderut utmed det långsmala, vackra myrkomplexet Lungmyrorna som korsas av vattendelaren mellan Västerdalälven och Kolbäcksån. Strax söder om Hommanmyran dyker de första fäbodstugorna upp och man är snart framme vid ”torget” med sin midsommarstång. Där parkerade vi bilen. Om Bastberget har jag skrivit i kapitlet Utflykt i vårtid 2004. Dag 1. Totalt har vallen 150 byggnader inkluderande ”fäjs” (ladugårdar), torrdass och diverse bodar. Så fort vi stigit ur bilen hörde vi ljudet från koskällor och tre kor traskade in på fäbodgatan. Får bräkte och från en av gårdarna kändes röklukt från björkvedseld. Vi gick in på gården där man var i full färd med att tillverka smör och messmör. Vid en stor kittel över öppen eld satt en av vallens kvinnor och rörde om i en blandning av vassle, grädde och mjölk. Hon berättade att hon suttit där sen tidiga morgonen, men att hon skulle bli avlöst till kvällen. Några av vallens familjer turades om att sköta smörproduktionen. Heder åt dem och deras gärning som ger oss besökare en historisk dimension av livet på vallen. Just den här dagen var det rätt många besökare på plats. Någon reklam görs inte men de som söker sig hit är välkomna att ta del av bestyren och köpa av smöret. Fäbodromantiken blommar och det ska den väl få göra på denna Skandinaviens största fäbodvall. På väg ut från Bastberget hamnade vi med bilen bakom en stor fårskock på flytt till nytt bete. Via Malingarna körde vi vidare till Nås för att fotografera de välkända bergsprofilerna av Kolbäcksåns källberg Stor-Flen, Liss-Flen och
Byrrtjärnsberget (Birrtjärnsberget). Man ser dessa vackra berg bäst från plattlandet med sina potatisodlingar norr om Nås kyrkby. Men när jag gjort i ordning kameran försvann de karakteristiska bergsprofilerna i ett hastigt uppdykande regnväder som övergick i skyfall. Då regnet inte såg ut att avta gav vi upp och for hem med massor av intryck från två intensiva dagar i Källandets nordliga delar.
Uppdaterad 2012-02-04